Drar till Gotland i två veckor. Vet inte riktigt hur detta ska gå. Jag har Malin med mig och jag gillar ju min familj liksom. Det är mest inte det som är grejen. Den stora frågan är hur jag ska klara mig utan en storstad i 2 veckors tid? The CityKid ska leva lantliv, roughin' it så att säga, i två veckor. Hur skall detta gå? I'm more of an .. indoor girl.
Gårdagen skulle ha blivit en tidig kväll för mig och min käre vän. Som vanligt blev det inte riktigt som planerat. Vi var på väg mot tåget när jag fick sms av min bror som skulle ut. Det var bara att haka på. Efter att vi pratat med några killar som vi sedan lyckades skaka av oss (av någon anledning gick inte det förrens jag hade nummer inlagt på min telefon. Smickrande. Verkligen..). Ska man ta det som en komplimang att någon tycker att man ser ut som Kendra från The Playboy Mansion och dessutom skrattar som henne? Skrattretande hur som helst. I alla fall bar det iväg mot Solidaritet och gästlista med storebror och hans vänner. Så sjukt mycket folk men i övrigt mycket trevligt. Blev en nattlig promenad med en wrap från Pacha för mig och bror där vi bland annat stötte på en naken man som bekymmerslöst vandrade nerför Kungsgatan. Resultatet var att jag kom i säng vid 5, men det var soft. Så idag är jag groteskt trött och ska packa till Göttland. Ska bli spännande att se om min hjärna får med sig allt jag ska ha med mig...
Ska inom kort bege mig mot söder. Där väntar JK och drinkar med våra namn på sig. Flickebarnet har återigen fått semester och detta ska firas lite av oss. Vi ska även komma över det faktum att jag flyr fastlandet två av dessa veckor och sen åker hon bort så vi kommer knappt ses. Fan va fest. Eller? Kastar på mig kavajen över det här och sen kör vi!
Med peace-tecken och paljetter är jag nu redo att fira Gustav som fyllt 17. Så där har ni min fredagskväll, i en äckligt varm lägenhet i birkastan. Imorgon däremot, firas JK's semester, förhoppningsvis på medis. Håll tummarna för fint väder! Hopp och lek.
Kan börja med det jag avslutade med. Det där med nervositeten ni vet? Den blåste bort så fort jag klev av bussen. Kvällen fortsatte med chill på altan, skön film och god lukt. Sakta, sakta men ganska säkert. Fick skjuts till tåget som tog mig till söder och himlen därtill. Där väntade häng med fina människor och sedan blev det tåg tillbaka till Tullinge. Denna gången med JK där jag spenderade natten. Dagen gick ut på sömn och chill i soffan med Simon. Synd på den dagen men det var liksom allt vi orkade med. Men vet ni vad jag fick med mig hem? Andra säsongen av Sons of Anarchy ... så, ni vet vart ni hittar mig de kommande dagarna.
Hade varit en bild till här om jag skulle sammanfattat gårdagen till fullo. Men den väljer jag att hålla för mig själv
Jag har ibland ganska svårt att uttrycka mig på rätt sätt. Jag vet vad jag vill säga, men det kommer inte ut som jag vill. Det blir något helt annat istället. Ibland får jag ut det i princip som jag vill, men i efterhand inser jag att det kan ha tolkats på ett helt annat sätt. Och då ångrar jag mig. Ångrar att jag inte sa/skrev det annorlunda. För det kunde ha blivit så bra. Därför känns det ibland som jag blir missförstådd, att jag måste förklara något i 15 år som skulle kunna ta en sekund att säga. Kanske behöver jag inte det, men jag är så rädd att folk ska tolka mig fel att jag gör det per automatik. Imorgon ska jag träffa någon jag inte har träffat på ganska länge. Och en sak som bara kan tolkas på ett sätt; jag är lite nervös.
Jag shoppar ganska mycket. Inte överdrivet, för det har jag inte ekonomin till, men ändå ganska mycket. Jag har två fyllda garderober hemma och Malin kommenterade senast igår hur mycket kläder jag har. Min bror kommenterar det varenda gång han är här. Ändå har jag aldrig någonsin något att ta på mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag shoppar eller hur fina saker jag köper. När det väl kommer till kritan, som ikväll när jag ska ut med tjejerna, då känns det inte som om jag har några kläder alls. Känns inte det som det ständiga problemet som framförallt tjejer har? Det finns aldrig något i garderoben. Jag vet att jag har kläder, jag är inte dum, men samtidigt känns det som att garderoben lika gärna skulle kunna vara tom när jag öppnar den. Riktiga i-landsproblem, jag vet, men jag bor i ett i-land så då antar jag att det är sådana problem jag måste ta itu med.
1999 kom det ut en ny bok på svenska. Jag fyllde 9 år det året och fick boken i födelsedagspresent av min morbrors fru. Boken hette Harry Potter och De Vises Sten och jag älskade den från första stunden. Jag kommer ihåg hur den låg där bredvid sängen och jag tyckte den var så tjock. Visste inte alls hur jag skulle klara av att läsa den, och nu när jag ser den i bokhyllan känns den lika tjock som en bilderbok. Det tog mig ett tag att komma igenom den men en dag var den utläst och då var det bara att vänta på nästa. Och sådär fortsatte det ända tills 21 juli 2007 då den sjunde, och sista, boken Harry Potter and the Deathly Hallows gavs ut. Där satt jag, med tre fina vänner, utanför bokhandeln med hundratals andra och väntade. Jag tog mycket längre tid på mig att läsa den än vad jag hade gjort med de andra böckerna. Det var den sista boken och jag visste att när jag hade läst det sista ordet så skulle jag aldrig mer få läsa något mer. Det var en speciell känsla att ens öppna boken och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag slog ihop den sista boken. Men till slut kunde jag inte dra ut på det längre utan jag läste ut den och så var det med det. Jag hade läst ut den och skulle efter 8 år aldrig mer få läsa en ny Harry Potter-bok. En liten tröst var att jag i alla fall hade filmerna kvar. Jag och mina vänner pratade om hur det skulle bli när den sista filmen hade premiär, när allting verkligen var slut. Men det kändes så långt borta. Nu är det inte långt borta, nu är den stunden här. Natten mellan tisdag och onsdag var jag på specialvisningen av den absolut sista Harry Potter-filmen. Det känns så konstigt att det är över, jag vet inte riktigt om jag har förstått det än.
Genom åren har jag blivit kallad nörd, tönt och jag vet inte allt på grund av Harry. Jag kan förstå att folk tycker att jag är nördig, jag vet allt som finns att veta om allting och jag sitter fortfarande och väntar på brevet från Hogwarts som jag tror har försvunnit i posten. Men samtidigt, har man inte haft samma relation från början till Harry som jag har så kan man inte förstå. Jag var 9 år när jag läste den första boken och nu är jag 21. Det är 12 år. Jag har vuxit upp med Harry och jag har alltid varit i samma ålder som han är i böckerna. Jag har vuxit upp med honom och därmed skapat ett speciellt band. Är det konstigt att ni tycker att jag är nördig? Verkligen inte. Får jag vara det? Absolut. Jag väljer att inte försöka dölja det för jag vet att många av er därute är minst lika nördiga som jag är. Gäller det inte Harry Potter så är det Sagan om Ringen eller kanske Twilight. Jag har under 12 år vuxit ihop med hela världen som snurrar kring Harry. Jag vet att den inte finns på riktigt, jag vet att Harry och alla andra bara är karaktärer, men i min fantasi i mitt huvud är allting på riktigt. Och som Dumbledore själv säger "Of course it's all in your head. But why on earth should that mean that it isn't real?"
Det gör ont just nu. Riktigt ont. I själen, i det som brukade vara mitt hjärta och i kroppen. Slitet är rätt ord. Jag vill sitta på LPI, äta gott och dricka en mumsig drink. Jag vill gå till O'Sullivans, starta congatåg och dricka illgröna shots. Jag vill spatsera omkring i Marais och shoppa på Les Forum de Halles. Jag vill äta macarons från Lauderee. Jag vill dricka vin ur plastglas på en balkong i vinden. Det gör ont nu. Riktigt ont. Men jag har haft fantastiska 10 dagar. Tack som fan tjejer!