1999 kom det ut en ny bok på svenska. Jag fyllde 9 år det året och fick boken i födelsedagspresent av min morbrors fru. Boken hette Harry Potter och De Vises Sten och jag älskade den från första stunden. Jag kommer ihåg hur den låg där bredvid sängen och jag tyckte den var så tjock. Visste inte alls hur jag skulle klara av att läsa den, och nu när jag ser den i bokhyllan känns den lika tjock som en bilderbok. Det tog mig ett tag att komma igenom den men en dag var den utläst och då var det bara att vänta på nästa. Och sådär fortsatte det ända tills 21 juli 2007 då den sjunde, och sista, boken Harry Potter and the Deathly Hallows gavs ut. Där satt jag, med tre fina vänner, utanför bokhandeln med hundratals andra och väntade. Jag tog mycket längre tid på mig att läsa den än vad jag hade gjort med de andra böckerna. Det var den sista boken och jag visste att när jag hade läst det sista ordet så skulle jag aldrig mer få läsa något mer. Det var en speciell känsla att ens öppna boken och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag slog ihop den sista boken. Men till slut kunde jag inte dra ut på det längre utan jag läste ut den och så var det med det. Jag hade läst ut den och skulle efter 8 år aldrig mer få läsa en ny Harry Potter-bok. En liten tröst var att jag i alla fall hade filmerna kvar. Jag och mina vänner pratade om hur det skulle bli när den sista filmen hade premiär, när allting verkligen var slut. Men det kändes så långt borta. Nu är det inte långt borta, nu är den stunden här. Natten mellan tisdag och onsdag var jag på specialvisningen av den absolut sista Harry Potter-filmen. Det känns så konstigt att det är över, jag vet inte riktigt om jag har förstått det än.
Genom åren har jag blivit kallad nörd, tönt och jag vet inte allt på grund av Harry. Jag kan förstå att folk tycker att jag är nördig, jag vet allt som finns att veta om allting och jag sitter fortfarande och väntar på brevet från Hogwarts som jag tror har försvunnit i posten. Men samtidigt, har man inte haft samma relation från början till Harry som jag har så kan man inte förstå. Jag var 9 år när jag läste den första boken och nu är jag 21. Det är 12 år. Jag har vuxit upp med Harry och jag har alltid varit i samma ålder som han är i böckerna. Jag har vuxit upp med honom och därmed skapat ett speciellt band. Är det konstigt att ni tycker att jag är nördig? Verkligen inte. Får jag vara det? Absolut. Jag väljer att inte försöka dölja det för jag vet att många av er därute är minst lika nördiga som jag är. Gäller det inte Harry Potter så är det Sagan om Ringen eller kanske Twilight. Jag har under 12 år vuxit ihop med hela världen som snurrar kring Harry. Jag vet att den inte finns på riktigt, jag vet att Harry och alla andra bara är karaktärer, men i min fantasi i mitt huvud är allting på riktigt. Och som Dumbledore själv säger "Of course it's all in your head. But why on earth should that mean that it isn't real?"
