Hoppas ni hade en mysig jul med god mat, gott sällskap och massa klappar. Och nu är den över .. åh, jag hatar när julen är över. Mest av allt just nu eftersom jag är så vansinnigt omotiverad att skriva min tenta. Den är egentligen inte så svår, i alla fall inte den här första delen (peppar peppar) men jag är så sjukt omotiverad så just nu känns det ungefär som att jag ska bestiga Mount Everest. Men jag har i alla fall en plan, ska bli klar med halva första delen idag vilket inte alls borde vara något svårt, och sen försöka skriva andra halvan i helgen så mycket som det går, kanske främst kommer behöva leta fakta men men. Åker till London 2-4 januari så det skulle vara skönt att få klart som mycket som möjligt innan dess!
Annars taggar jag inför nyår faktiskt. Har alltid varit av åsikten att nyårsafton är den mest överskattade dagen på hela året men i år känns det annorlunda. Vet inte om det är för att jag för en gångs skull ska få en puss vid tolvslaget, eller om det är för att alla vi tjejer har bestämt oss för att satsa utav bara helvete på middagen och outfits och allt vad det är. Hur som helst så ser jag faktiskt för första gången .. någonsin (?) fram emot nyår! Har köpt en jättefin klänning med öppen rygg jag ska ha på mig så i morgon ska jag och Gullis dra ner på stan och köpa det sista. Måste ha nya strumpbyxor, kanske ett passande nagellack och bh eller tejp för att tuttarna ska hållas på plats med en klänning med öppen rygg. Vi måste helt enkelt ha lite experthjälp!
Nähä om man skulle fortsätta med Mount Everest då...
Ett decennium är lika med 10 år. 10 år är lika med 10 födelsedagar och 10 julaftnar. 10 år är lika med 3652 dagar. 10 år är lika med hur många år jag har fått leva utan min mamma. Det är alldeles för många år, för många dagar och för många sömnlösa nätter.
För 10 år sedan satt jag på McDonalds i Tumba med min pappa och min storebror och petade i mig pommes frites och en hamburgare som jag sett till var naturell. Vi sa inte så mycket när vi satt där, vi var där tillsammans men ändå bara med oss själva. Vi hade haft samtal med sjukhusets präst och kuratorer. Men när vi åkte hem den kvällen visste vi att inget skulle bli som förut. Jag var hemma från skolan i två dagar, farmor och farfar var hemma med mig. Sen gick jag tillbaka för att jag inte ville missa skolans julbord och jag ville träffa mina kompisar. Jag gick tillbaka som ingenting hade hänt, för det som hade hänt var alldeles för stort att begreppa. Jag hade fyllt 12 år en vecka tidigare och det var julafton om ytterligare en vecka just den dagen jag kom in i en sjukhussal och blev tillsagd att min mamma inte skulle kunna krama mig igen, inte skulle säga åt mig att städa mitt rum eller laga middag åt mig. De sa att hon låg där i sängen men det var inte hon. Hon skulle aldrig finnas mer. Sedan den dagen har jag hanterat det på mitt eget sätt. Jag har inte pratat med psykologer eller liknande. Jag gick hos kuratorer ett tag men blev bara irriterad. För de förstod inte. Och hur skulle de kunna förstå? Hur skulle de kunna förstå att mamma hade tagits bort från mig? Jag har begravt mig i skola och saker som kan få mig att fly från verkligheten, om så bara för en stund. För då skulle jag inte tänka. Jag skulle inte tänka på att när jag kom hem från skolan och ropade att jag var hemma skulle inte mamma komma och fråga hur skoldagen hade varit. Jag skulle inte tänka på att jag istället skulle komma hem till ett tomt hus endast fyllt med minnen jag helst av allt inte hade velat ha.
Jag vet att mamma är död. Jag vet att hon inte kommer tillbaka. Det är allt det som hon missar som gör ont. Hon var inte där när jag sjöng för hela skolan på avslutningen i nian. Hon var inte där när jag skulle välja gymnasium och var så osäker på vad jag skulle välja. Hon följde inte med mig till stallet varje söndag. Hon var inte där när jag den tredje juni 2009 i vit klänning sprang ut med mina kompisar i vita mössor. Hon var inte där när jag satte mig på ett plan och flyttade till Paris och hon var inte där och tröstade mig när jag kom hem igen och inte ville något hellre än att åka tillbaka. Hon var inte där när jag skulle välja vad jag skulle läsa på universitetet, vad jag skulle göra med mitt liv. Hon var inte där när jag träffade Viktor, hon kommer aldrig träffa han som gör mig lycklig. Hon kommer inte vara där när jag tar examen om ett år. Hon kommer inte vara där när jag flyttar hemifrån. Hon kommer inte vara där när jag gifter mig eller när jag får barn. Jag kommer aldrig få gå med min mamma och kolla på bröllopsklänningar eller få råd om hur det är att vara gravid. Mina barn kommer aldrig få lära känna sin mormor. Och deras mamma kommer knappt kunna berätta om hur hon var för hon minns knappt någonting som inte var dåligt och sjukt. Hon är inte här nu när jag behöver henne som mest.
Men det jag kommer hålla fast vid, hur lite jag än kommer minnas i framtiden, det är att jag älskar henne villkorslöst. Och kommer alltid att göra. Hon kommer alltid vara min mamma, vart hon än finns eller inte finns. Min finaste lilla mamma.
I fredags blev jag kallad popsnöre för att jag påminde flera kollegor om hur folk såg ut när de var unga. För någon som helst av allt hade velat vara ung på 60-talet kändes det som en utav de finaste komplimanger jag fått i mitt liv. Har jag sagt att jag älskar mina kollegor?
Hur amazing har inte den här helgen varit?! Började i fredags, hade en redovisning på dagen som gick väldigt bra faktiskt. Läraren höll med om allt jag sa och hela gruppen fick beröm, så det var skönt då hela våran seminariegrupp blev sågad förra gången för inaktivitet. Gick lite tidigare därifrån och stressade iväg till jobbet. Var lite halare än jag trodde ute så höll på att göra världens vurpa men det gick bra. Kom till jobbet och hann pusta ett tag innan jag och mina kollegor satte oss på bussen som skulle ta oss till julbord på Fotografiska. Väl där började det med mingel och skumpa och en falsk trumpet, sedan fick vi gå upp och sätta oss och käka. Detta var väldigt uppskattat av mig för jag var hungrig som en varg! Det åts, skålades i vin och sjöngs snapsvisor i det oändliga kändes det som samtidigt som japaner satt och skrek IKKI IKKI (botten upp på japanska). Skitkul! När vi hade ätit klart gick vi tillbaka ner där de hade ställt upp en bar och det skålades ännu mer och jag, Andreas och Ronny (som utnämnt sig själv till min livvakt för kvällen) startade dansgolvet. Lärde Andreas och Tobbe en massa buggsteg men de var värdelösa så jag och Kim buggade loss istället, han var jätteduktig! Senare hade det beställts en massa taxibilar som skulle ta oss till VIP-kön på Golden Hits. Jag tänkte att aa jo tjena, jag kommer inte komma in (det är 25) men alla bedyrade att de skulle få in mig. Vilket de gjorde! Och shit va kul det var där! Dansade och sjöng till Backstreet, schlager och hits från 80-talet, helt perfekt! Synd att man inte kommer in där annars..Det var en väldigt nöjd tjej som somnade vid 4!
I lördags skulle jag fira min födelsedag med min kära vänner. Drog till Fridays vid 20 och käkade, hur gott som helst. Gullis hade ringt från tåget och berättat att jag fyllde år så hela personalen kom ut med en efterätt och sjöng .. det var ju inte alls pinsamt .. verkligen inte. Som tur var körde de inte "I don't know what I've been told.." utan klassiska Ja må hon leva. Thank god for that i alla fall. Efter det drog vi vidare till woken och sen till white room. Vi var väl runt 10 pers som stod på dansgolvet till klockan 5 ungefär och jag hade skitkul! Var i säng vid halv 6..vilket inte var riktigt okej då man blev väckt av pappas "skönsång" klockan 10...sliten tjej nu. Igår fyllde jag ju år så det var tårtkalas här, fick äntligen min jacka så nu är jag varm och skön utomhus, och en massa smycken. Avslutades på bästa sätt med att somna i mitt hjärtas armar.
Så idag är det än väldigt trött tjej som ska börja skriva på sin skeva hemtenta. Men vill tacka alla mina kollegor, vänner och familj som har gjort den här helgen helt jävla perfekt! Couldn't have done it without you!'
Inte nog med att Muse ställer in sin konsert på torsdag som jag har peppat för sedan augusti, nu har jag fått urinvägsinfektion IGEN. Från att aldrig ha fått det till att få det varannan vecka? Kul, verkligen, jättekul.