lapetitesirene

Ett decennium är lika med 10 år. 10 år är lika med 10 födelsedagar och 10 julaftnar. 10 år är lika med 3652 dagar. 10 år är lika med hur många år jag har fått leva utan min mamma. Det är alldeles för många år, för många dagar och för många sömnlösa nätter.

 

För 10 år sedan satt jag på McDonalds i Tumba med min pappa och min storebror och petade i mig pommes frites och en hamburgare som jag sett till var naturell. Vi sa inte så mycket när vi satt där, vi var där tillsammans men ändå bara med oss själva. Vi hade haft samtal med sjukhusets präst och kuratorer. Men när vi åkte hem den kvällen visste vi att inget skulle bli som förut. Jag var hemma från skolan i två dagar, farmor och farfar var hemma med mig. Sen gick jag tillbaka för att jag inte ville missa skolans julbord och jag ville träffa mina kompisar. Jag gick tillbaka som ingenting hade hänt, för det som hade hänt var alldeles för stort att begreppa. Jag hade fyllt 12 år en vecka tidigare och det var julafton om ytterligare en vecka just den dagen jag kom in i en sjukhussal och blev tillsagd att min mamma inte skulle kunna krama mig igen, inte skulle säga åt mig att städa mitt rum eller laga middag åt mig. De sa att hon låg där i sängen men det var inte hon. Hon skulle aldrig finnas mer. Sedan den dagen har jag hanterat det på mitt eget sätt. Jag har inte pratat med psykologer eller liknande. Jag gick hos kuratorer ett tag men blev bara irriterad. För de förstod inte. Och hur skulle de kunna förstå? Hur skulle de kunna förstå att mamma hade tagits bort från mig? Jag har begravt mig i skola och saker som kan få mig att fly från verkligheten, om så bara för en stund. För då skulle jag inte tänka. Jag skulle inte tänka på att när jag kom hem från skolan och ropade att jag var hemma skulle inte mamma komma och fråga hur skoldagen hade varit. Jag skulle inte tänka på att jag istället skulle komma hem till ett tomt hus endast fyllt med minnen jag helst av allt inte hade velat ha.

 

Jag vet att mamma är död. Jag vet att hon inte kommer tillbaka. Det är allt det som hon missar som gör ont. Hon var inte där när jag sjöng för hela skolan på avslutningen i nian. Hon var inte där när jag skulle välja gymnasium och var så osäker på vad jag skulle välja. Hon följde inte med mig till stallet varje söndag. Hon var inte där när jag den tredje juni 2009 i vit klänning sprang ut med mina kompisar i vita mössor. Hon var inte där när jag satte mig på ett plan och flyttade till Paris och hon var inte där och tröstade mig när jag kom hem igen och inte ville något hellre än att åka tillbaka. Hon var inte där när jag skulle välja vad jag skulle läsa på universitetet, vad jag skulle göra med mitt liv. Hon var inte där när jag träffade Viktor, hon kommer aldrig träffa han som gör mig lycklig. Hon kommer inte vara där när jag tar examen om ett år. Hon kommer inte vara där när jag flyttar hemifrån. Hon kommer inte vara där när jag gifter mig eller när jag får barn. Jag kommer aldrig få gå med min mamma och kolla på bröllopsklänningar eller få råd om hur det är att vara gravid. Mina barn kommer aldrig få lära känna sin mormor. Och deras mamma kommer knappt kunna berätta om hur hon var för hon minns knappt någonting som inte var dåligt och sjukt. Hon är inte här nu när jag behöver henne som mest.

 

Men det jag kommer hålla fast vid, hur lite jag än kommer minnas i framtiden, det är att jag älskar henne villkorslöst. Och kommer alltid att göra. Hon kommer alltid vara min mamma, vart hon än finns eller inte finns. Min finaste lilla mamma.