Ligger och slappar i sängen efter en "otroligt ansträngande" helg. Jag hade tänkt köpa julklappar igår men självklart kom jag bara hem med saker till mig själv. Det blev ett par nya skor som jag suktat efter ett tag, bruna fina som kommer passa perfekt ihop med min marinblå dunjacka, och en kjol. Kjolen funderar jag på att ha antingen på julfesten med jobbet eller när jag firar min födelsedag. Kan hända att det blir båda gångerna i och för sig. Vi får se! Mycket nöjd är jag hur som helst.
Kvällen igår blev i övrigt lugn, jag var inte på SHM och röjde. Visst, det hade säkert varit en cool upplevelse, men efter Avicii kände jag att nä, jag klarar mig utan. Det är en jättecool show och man har kul men det blir enformigt efter ett tag och man tröttnar. Så därför kände jag att det inte var värt krigandet eller pengarna. Istället åt jag god mat och drack lite vin och slånbärslikör och sedan kollade jag och V på Gudfadern med min älskling Al Pacino. Satan vad snygg han var när han var ung .. särskilt när han glider in i uniform. Damn boy!
Nu ska jag börja läsa hundraåringen som jag snodde med mig hem från V. Skulle egentligen lånat Heroin Diaries men han var inte klar med den så sa att jag skulle ta Hundraåringen istället. Får se om den är så bra som alla säger att den är!
Idag har jag och Viktor varit tillsammans i 6 månader. Ett halvår. Ett halvt år. Det har varit det bästa halvåret i mitt liv men på många sätt också det värsta. Men i det här inlägget tänker jag inte fokusera på allt det som varit dåligt, för det har egentligen ingenting med vad som är jag och Viktor att göra. För i 6 månader har han gjort mig så lycklig som ingen har lyckats med att göra. Han har fått mig att våga ta chansen, att våga släppa på kontrollen och låta någon ta hand om mig. Och det är den bästa känslan någonsin faktiskt.
En utav mina största rädslor var hur mitt liv skulle förändras om jag var i ett förhållande. Med tanke på att jag inte varit i ett riktigt pojkvän-flickvän-förhållande förut så visste jag ingenting. Hur skulle jag förhålla mig till att inte längre bara kunna fokusera på mig själv, utan att ha någon annan som, kanske inte störde men det skulle ju defintivt rucka på mina rutiner, och mitt liv skulle förändras. Såhär nu i efterhand kan jag se på vilka sätt det har förändrats. Jag festar inte lika mycket, visserligen är det säkerligen till stor del för att han inte gör det, men i alla fall. Jag kan absolut gå ut och dansa och dricka och ha kul, men jag ser ingen mening med att göra det varje helg som jag exempelvis kunde göra förra hösten utan några problem. Men varför skulle jag vilja det när jag vet att det i en säng ligger en pojke som bara väntar på att få hålla mig i sina armar? Nä, I don't really see the point. Som sagt, festa ibland absolut och träffa folk och dansa och sådär, men inte lika ofta som förr och det är ingenting jag saknar direkt. För så bra mådde jag ju inte av det. Och det är klart, jag är inte fria att göra vad jag vill när jag vill. Jag måste kompromissa och komma överens om vad som är okej och vad som inte är okej och det kanske är den största grejen som har förändrats från mitt liv förut. Med det menar jag inte att jag känner mig låst, det bara är så. Och det känns faktiskt helt okej eftersom jag vet att han gör samma kompromisser för min skull. Men den absolut största, och viktigaste, förändringen det är hur fruktansvärt mycket bättre han får mig att må. Han får mig att slappna av på ett helt annat sätt, hjälper mig med min ångest, som jag inte alls har lika mycket av sedan vi blev tillsammans, och bara allmänt får mig att vakna glad. Varför jag är glad? För när jag tittar på min telefon har jag ett meddelande där det står "God morgon hjärtat, sovit gott?". Eller ännu bättre, när jag vaknar på söndagmorgonen av pussar mellan skuldrorna och hur han kramar mig hårt. Det finns inget bättre.
Jag har aldrig fallit så hårt eller så fort för någon i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så trygg eller så bekväm med någon annan eller känt hur jag klickat med någon på det sättet (kille alltså). Jag har aldrig kämpat för någon som jag har kämpat för honom. Kämpat för min rätt att vara lycklig och det tänker jag fortsätta göra. För som V sa idag "Jag ser många halvår till för oss".
Så att .. urinvägsinfektion. Jag trodde att magsjuka var det värsta som kunde drabba en människa (ta det med en nypa salt) men ack så fel jag hade. Så ung, så naiv. Är det något jag aldrig vill ha igen så är det urinvägsinfektion. Fy fan säger jag bara. Det svider hela tiden, gör svinont i ryggen över njurarna och jag måste springa på toa var 5 minut för det känns konstant som att jag ska kissa på mig. Låter kul va? Usch. Och behandlingen? Visserligen antibiotika men måste även hinka så mycket citronvatten och tranbärsjuice jag kan, vilket känns ganska sadistiskt då det är vätskedrivande....well, you get the idea.
Så därför ska jag nu gå och lägga mig och försöka sova så att jag kan vakna imorgon och få ta mer medicin så den här skiten kan försvinna snart...
Nu vet jag vad Gud gjorde för att straffa Eva när hon åt av äpplet i paradiset. Han skapade urinvägsinfektion och såg till att den lätt drabbar kvinnor.
Ugnsgratinerad hummer, champagne, cheesecake, film, mys och sömn. Det är ungefär så min helg har sett ut. Började i fredags med tenta på morgonen (prata inte ens om det) för att direkt åka hem till V. Väl där kollade vi på HP 5 och åt lyxmat och drack champagne för att fira att hans föräldrar varit tillsammans i 27 år. 27 år, det är helt insane hur lång tid det är. Verkligen. Men man hoppas ju sitta där själv en vacker dag. Med den man älskar efter 27 år tillsammans. Åt hur god mat som helst och somnade sedan tidigt, var helt slut efter urladdningen på tentan om man säger så. Helgen fortsatte med cheesecake och morotskaka och firande av Eva igår och sedan kom Viktor hit och vi kollade på HP 6 och myste i en varm säng. Världens bästa känsla, att få somna och vakna i samma ställning som man somnade i, i ens favoritfamn. Det är allt bra mysigt det.
Nu sitter jag i vardagsrummet och fixar lite med datorn. Försöker skapa lite plats, men känns som att jag måste fixa något stort USB eller extern hårddisk som jag kan lägga över filmer och skit på, tar ju aldrig bort nånting från datorn i princip så den blir full rätt snabbt. Hur som helst händer in så mycket mer idag. Jag var och lämnade V i Solna för AIK:s sista allsvenska match på Råsunda. Och det är alltid samma sak när jag är i Solna på matchdag för AIK, jag blir så fruktansvärt provocerad. Vill bara ställa mig på en sten och skrika: ALLA VI SOM ÄLSKAR DJURGÅR'N KLAPPAR NU! Men hindrar mig alltid i sista sekund och går istället runt och muttrar om hur fula och äckliga alla i svarta och gula halsdukar är. Behöver jag ens säga att Viktor inte uppskattar detta jättemycket..?
Nä, nu ska jag parkera mig själv i soffan och kolla på lite Greys och inte alls tänka på att jag har något att plugga eller ett PM att klura ut.
Avslutar med att säga som Malin sa när jag berättade att V läst HP-böckerna fler än en gång: Han är en människa i mina ögon nu.
