lapetitesirene

Idag har jag och Viktor varit tillsammans i 6 månader. Ett halvår. Ett halvt år. Det har varit det bästa halvåret i mitt liv men på många sätt också det värsta. Men i det här inlägget tänker jag inte fokusera på allt det som varit dåligt, för det har egentligen ingenting med vad som är jag och Viktor att göra. För i 6 månader har han gjort mig så lycklig som ingen har lyckats med att göra. Han har fått mig att våga ta chansen, att våga släppa på kontrollen och låta någon ta hand om mig. Och det är den bästa känslan någonsin faktiskt. 

 

En utav mina största rädslor var hur mitt liv skulle förändras om jag var i ett förhållande. Med tanke på att jag inte varit i ett riktigt pojkvän-flickvän-förhållande förut så visste jag ingenting. Hur skulle jag förhålla mig till att inte längre bara kunna fokusera på mig själv, utan att ha någon annan som, kanske inte störde men det skulle ju defintivt rucka på mina rutiner, och mitt liv skulle förändras. Såhär nu i efterhand kan jag se på vilka sätt det har förändrats. Jag festar inte lika mycket, visserligen är det säkerligen till stor del för att han inte gör det, men i alla fall. Jag kan absolut gå ut och dansa och dricka och ha kul, men jag ser ingen mening med att göra det varje helg som jag exempelvis kunde göra förra hösten utan några problem. Men varför skulle jag vilja det när jag vet att det i en säng ligger en pojke som bara väntar på att få hålla mig i sina armar? Nä, I don't really see the point. Som sagt, festa ibland absolut och träffa folk och dansa och sådär, men inte lika ofta som förr och det är ingenting jag saknar direkt. För så bra mådde jag ju inte av det. Och det är klart, jag är inte fria att göra vad jag vill när jag vill. Jag måste kompromissa och komma överens om vad som är okej och vad som inte är okej och det kanske är den största grejen som har förändrats från mitt liv förut. Med det menar jag inte att jag känner mig låst, det bara är så. Och det känns faktiskt helt okej eftersom jag vet att han gör samma kompromisser för min skull. Men den absolut största, och viktigaste, förändringen det är hur fruktansvärt mycket bättre han får mig att må. Han får mig att slappna av på ett helt annat sätt, hjälper mig med min ångest, som jag inte alls har lika mycket av sedan vi blev tillsammans, och bara allmänt får mig att vakna glad. Varför jag är glad? För när jag tittar på min telefon har jag ett meddelande där det står "God morgon hjärtat, sovit gott?". Eller ännu bättre, när jag vaknar på söndagmorgonen av pussar mellan skuldrorna och hur han kramar mig hårt. Det finns inget bättre.

 

Jag har aldrig fallit så hårt eller så fort för någon i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så trygg eller så bekväm med någon annan eller känt hur jag klickat med någon på det sättet (kille alltså). Jag har aldrig kämpat för någon som jag har kämpat för honom. Kämpat för min rätt att vara lycklig och det tänker jag fortsätta göra. För som V sa idag "Jag ser många halvår till för oss".