Jag är rädd just nu. Jag har en jättestor rädsla. Det är att vi inte åker i höst. Att det kommer komma så mycket emellan. Att livet kommer emellan. Det kommer orsaker och saker som gör att vi inte kan åka. Att det inte går. Den där rädslan bygger på så mycket. Den bygger på skolan, på livet i allmänhet och på vår egen psykologiska förmåga. Att vi inte kommer iväg så mycket som för bara 3 dagar. 3 stycken obetydliga dagar som om 200 år inte kommer betyda någonting. Jag intygar mig själv att det kommer gå bra. Och vet ni vad? Det största problemet jag ser är inte pengar. Det är inte det. Pengar ordnar sig egentligen alltid. Det är snarare det minsta problemet. Det största problemet är tid. Tid är egentligen det enda problemet. Men jag måste åka. Vi måste åka. Om det så bara blir torsdagkväll till söndag så får det bli så. Det får bli så. För jag måste åka iväg. Jag måste tillbaka. Jag måste träffa alla. Inte för att jag tror att de har glömt bort mig, eller oss, för det har vi redan fått bevisat att de inte har. Utan för att jag vill gå med lätta steg och andas lätt luft. Inte känna känslan av att jag bär världen på mina axlar.
Igårnatt var en utav de värsta nätterna i mitt liv. Varför? Jag låg och grät och skakade så att jag inte kunde andas. Jag väckte till och med pappa som kom in i mitt rum och frågade vad det var som hände. Jag kunde inte svara för jag grät bara. Jag kunde inte andas, vad skulle jag göra? Det gick inte. Varför jag grät? För att jag insåg helt plötsligt att det kommer bli svårt. Fruktansvärt svårt. Det blir riktigt, riktigt svårt. Därför grät jag. Därför kunde jag inte andas. För att jag är så fruktansvärt rädd.
Idag hade jag min introduktionsföreläsning i ämnet Praktisk Filosofi. Jag satt mest som ett frågetecken under hela tiden, i alla fall första perioden. Men Torbjörn sa också att det var full förståeligt att vi skulle göra det eftersom den delen var väldigt tung. Kändes som om det bara var jag som satt som ett frågetecken dock, men det var det väl inte. Eller? ELLER? Herregud. Har läst 50 sidor till morgondagens föreläsning. Det var inte så obegripligt ändå, lite krångligt språk (och på engelska dessutom) men det var inte så obegripligt som man kanske kan tänka sig. Den här första kursen kanske inte blir min död i alla fall. Vi får se hur det blir.
Träffade min käre storebror efter skolan. Han och två av hans vänner stod utanför min föreläsningssal och väntade. Det var fint. Jag och bror gick vidare till 7eleven eftersom mitt socker var nere hos Lucifer någonstans och häckade. Efter stod vi och pratade lite om hur vi pluggar och sådär. Martin, som enligt sig själv vet absolut bäst eftersom han har så mycket fler högskolepoäng och mer rutin, anser att man läser efter föreläsningen då man vet vad som är viktigt. Jag känner att om läraren säger att jag ska läsa ett visst antal sidor innan föreläsningen så gör jag det. Gör jag inte det kommer jag förmodligen dö eller något annat hemskt.
Fick ett sms för en liten stund sen. Det stod "Ifall du är hemma kan du kolla på din ytterdörr!". Jag gjorde det. Första dörren hittade jag en spindel och nattfjäril. Det kändes inte som om att det var det du menade. Då gick jag till andra dörren där det hängde en HM-påse. Jag tog in påsen, ytterst nyfiken på vad innehållet kunde vara, och öppnade den glatt. I påsen låg det en scrapbook och när jag öppnade den började tårarna falla.
Min älskade, underbara, sjuka Malin hade gjort ett album om i princip varenda dag som jag har varit borta. Förstår du hur dum i huvudet du är? Man gör inte sånt, speciellt inte om man sitter 9 timmars bilresa upp till Norrland så att jag inte kan krama dig sönder och samman och säga till dig hur mycket jag älskar dig. Det är inte rättvist, förstår du det? Jag blir galen på det här .. och 5 år till ska det bli. Vad i helvete?
Wilma: Hur kommer det sig att de kan se så levande ut fast de är döda? Sören: Har du sett en stockholmare i mars? Wilma: Nej, vi kom i april
Du anar inte hur mycket jag skrattade när jag vände blad och såg det där. Det var helt galet. Och när du hade skrivit av hela dialogen från Titanic. Du är helt otrolig männska, helt jävla otrolig.
Var som sagt på upprop i skolan idag. Ska läsa Praktiskt Filosofi I på Stockholms Universitet för alla som har missat det. Jag trodde att det skulle vara jag och PRO i klassen men det var det inte. Såhär i efterhand kanske jag hade föredragit det. Ja, vem vet hur detta kommer bli. Har introduktionsföreläsning imorgon, kommer bli mycket spännande. Drömmer mardrömmar om språket som kommer att användas. Känner hur hjärnan blir trött bara jag tänker på det. Vi får se imorgon helt enkelt. Ämnesrådet var på besök och pratade om insparkningspubar och jag vet inte allt. Känner bara att nej, tack? Jag går dit på lektionerna, läser allt vad jag kan och blir godkänd på tentorna så att jag får mina pengar. Det är min spontana analys av situationen.
Mötte upp Suss för en snabb, väldigt snabb, fika innan det var hennes tur att gå till skolan. Vi pratade om att Sunshine åkte imorse (känns fruktansvärt märkligt) och andra saker som också bara känns .. märkliga. Skulle behöva så mycket mera tid, vi bokade in en lunch på torsdag då vi båda var lediga meeen nu verkar det som om hon har seminarium. Usch, får se hur det blir.
Nä, dags att fortsätta läsa så jag inte sitter heeeeelt som ett frågetecken på föreläsningen imorgon.
Nu ska jag springa till tåget. Har lite bråttom ser jag nu. Dags för upprop. Jag är nervös, jag vill inte riktigt. Men efter blir det fika med Suss innan hennes föreläsning börjar. Sweet!
Jag hade en jättebra plan. Jag skulle lägga mig sent och sen gå upp i tid för att inte ha några problem att somna i natt. Hur det gick? Ja, det var som sagt en jättebra plan och det är väl det som är grejen med jättebra planer. Väldigt enkla att sätta upp och sen nästan omöjliga att genomföra. La mig sent, check, men lyckades inte gå upp i tid. När klockan ringde vid 10 hade jag rent tekniskt sett kunnat gå upp utan problem men jag kände inte för det. Drog täcket över huvudet och somnade om igen. Tur att jag inte har upprop klockan 06.00 imorgon i alla fall..
Idag måste jag börja läsa igenom en utav böckerna till skolan. Vi ska bara ha den på introföreläsningen så det kan nog ha varit bra att läsa den innan kom jag och Sunshine fram till. Den är inte så tjock, 80 sidor kanske, men desto mer komplicerad text och på engelska dessutom. Den fanns på svenska också men det var den engelska som stod på listan så hur frestad jag än var att ta den svenska, för simpelhetens skull, tog jag den engelska. Då blir det i alla fall rätt.
Igår hängde jag i södertälje för första gången på mycket mycket länge. Käkade middag och tog sedan en drink på O'learys och snackade skit. Mycket trevligt, hade nog varit ännu trevligare om jag inte hade varit så trött. Men det korrigerar vi en annan gång. Suss och Matthieu skjutsade hem mig, kändes nästan som the good o'l days när de gjorde det. Bara det att då gick jag in i stugan, oftast tillsammans med Suss. Nu kom jag in i ett tomt hus på 135 kvadrat. Inte riktigt samma känsla. Satte på datorn och pratade lite. Först slogs jag av en känsla som sa att jag hade haft rätt hela tiden och då blev jag bitter. Nu innehar jag mest en känsla av .. förvirring kanske man kan kalla den. Spännande, verkligen.
Bilder från igår kommer senare för nu har jag lite brådis. Ska in och köpa kursböcker med mina landsmän. Vill inte börja skolan, men måste man så måste man. Tråkigt. Jobbigt. Äckligt.
Bara en allmänt äcklig dag. Den började dock bra, var inne i stan med massa brudar och Sunshine. Men när jag kom hem bara rasade det. Jag är så fruktansvärt irriterad på allt och alla. Jag vill inte vara här, jag vill vara någonannanstans. Jag orkar ingenting. Nu ska jag sätta mig i soffan med några knäckemackor (eftersom tjockisen fortfarande är hungrig) och en kopp thé. Muggen jag kommer dricka ur symboliserar perfeeeekt hur jag känner. Men den får ni inte se nu. Men den är så jävla bra. Säger liksom allt. Jag vill skrika främmande människor på stan i ansiktet och tala om hur äckliga jag tycker att de är. Jag vill fälla krokben för små barn som ser lyckliga ut. Jag vill kasta stenar i glashus. Oskyldiga människor som inte har gjort mig någonting. Deras fel är att de andas, de finns till.
Nej nu ska jag sluta förpesta tillvaron för er för den här gången.
Idag har jag lärt mig om livet. Var ute och gick med Daniel tidigare idag. Det var fint, aningen kallt dock. Känns att hösten är på väg nu, och det är inte ens septemberg. Kände när vi kom tillbaka att vi kanske hade talat osanning till alla fransmän när vi sa att det börjar bli kallt redan i augusti. Men nu inser jag att det gjorde vi inte alls det. Vad kan det ha varit idag, 13 grader? Kallt som i en isbjörns rövhål. Men vi gick och pratade lite om Falkberg Star och annat smått och gott. Härliga tider. Innan dess bokade jag tid för klippning och slingning. På fredag klockan 10. Är lite spänd eftersom jag inte får ha min vanliga frisör som vet hur äckligt petig jag är. Han är pappaledig. Trams om ni frågar mig! Som tur är ska jag inte direkt göra några drastiska förändringar. Jag lärde mig att livet är lika vidrigt som jag alltid trott.
Framtiden. Men just nu tänker jag bara på dåtiden. På tider som varit och försvunnit. På tider som har sluppit mig ur händerna. Jag försöker förgäves hålla kvar vid det som varit. Men glappet blir mycket större ju längre tiden går. Jag läste någonstans att det är när minnena är viktigare för dig än vad framtidsplanerna är som du har blivit gammal. Jag känner mig ålderdomlig.
Vaknade 12 idag. Inte helt optimalt, men det blev en sen läggning. När jag hade vaknat fick jag ett sms jag helst av allt inte hade fått. En av chaufförerna på Dynamis dog i söndags av en hjärtinfarkt. Han var bror till en annan av chaufförerna som vi var kompisar med. Det känns så sjukt, kom verkligen som en chock. Han blev 40 år .. 40 år och lämnar efter sig sin fru och en liten bebis. Ursäkta språket men vad i HELVETE? Han var så himla söt där han gick runt med ett ständigt leende på sina läppar och alltid lika trevlig. Han jobbade inte så länge så i hann inte lära känna honom som vi gjorde med de andra men han var Dynamis precis som alla andra. Det här känns bara märkligt. Nu hade jag velat vara där..
Malin gick för någon timma sen. På torsdag flyttar hon till Umeå för att under 5 år plugga till idrottspsykolog. Umeå .. vad är det för ställe egentligen? Har aldrig varit där och känner redan att det är helt fel ställe att studera på. En äcklig stad helt enkelt. Vi stod på precis samma plats som vi gjorde för nästan 1 år sedan när jag flyttade. Jag kom tillbaka i lagom tid för att se henne åka iväg. Värt .. verkligen. När jag kom tillbaka fanns hon här och väntade på mig. Nu ska jag bo här utan henne. Men min käre Malin har i alla fall haft vett nog att skaffa Comviq kompis, ett mycket bra initiativ. Nu kan vi smsa och ringa utan kostnad, vilket passar oss båda umtärkt!
Hej då, Malin. Det känns så märkligt att skriva det här men jag tror att det kommer gå jättebra för dig däruppe. Någonstans inom mig hoppas jag att det inte gör det så att du kommer hem igen om två veckor. Men jag känner dig och jag vet att det kommer gå jättebra. Men du vet vart jag finns om du vill prata ångest. Jag finns här i huvudstan, 9 timmars bilresa ifrån dig. Men behöver du mig, då går jag upp dit. För det skulle Lillefot ha gjort för Tagg. Jag älskar dig, glöm aldrig det.
Känns snarare som om att all världens mygg har valt just lilla mig som sitt intet ont anande offer. Jag har på tårna, vaderna, låren, händerna, armarna, halsen och i ansiktet. De enda områdena som verkar vara skonade är magen och ryggen. Härligt, verkligen, super. Verkar som om att de anfaller i flock också. För det är inte ett myggbett på varje ställe. De sitter liksom i grupp, 2 eller 3 stycken. Jag har knappt haft ett myggbett på hela sommaren vilket har uppskattats en myggallergiker som mig själv. Sedan jag kom tillbaka från Paris (vilket var snart 2 veckor sedan) har jag nu fått fler myggbett än jag har haft på hela året.
Sist jag hade ett myggbett var när vi var ute hos Sebastien och det var .. i maj? Värt, verkligen jättevärt. Nu kliar det som bara den .. överallt. Armarna är just nu de värsta. Armarna och händerna. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för att de kliar så mycket. Jag bara sitter och skakar armarna och vill skrika, skrika och skrika ännu mera. Nu går ju inte det riktigt så får ta det näst bästa. Klia lite (så att det självfallet blir ännu värre) och sen dra på lite alsollösning och kylbalsam. Har ett par (typ hundra) fläckar på huden med lite rosa ton. Ser ut som om jag har någon form av hudsjukdom. Men hellre det än stora lila bölder kanske...
Man brukar ju säga att alla djur finns av en anledning, att det finns en mening till dess existens. Men jag är ledsen, jag kan inte se någon mening i ett djur som suger mitt blod, ger mig lila bölder, lägger sina ägg eller vad det nu är och sen dör. Vad är mening med deras existens? Kan någon snälla upplysa mig?
Man kan komma till insikter på en kväll. Egentligen på bara några timmar. Hur man kan bli så fruktansvärt sårad. Sånt jävla skitsnack att jag bara känner att det räcker nu. Jag orkar inte mer. Jag skiter fullständigt i om det "känns bra nu". För det gör det fan i mig inte. Dra åt helvete.
Känns som jag har flängt runt överallt idag. Började dagen med att storstäda mitt rum inför visningen. Var lite orolig för att pappa inte skulle bli nöjd (har så mycket prylar överallt som man inte kan städa undan) men det blev han. Vid 13 gick jag iväg för att möta Malin, Michaela och Elin. Vi drog till Falkberg och snackade med lite gamla lärare, typ Christine, Micke och annat löst folk. Trevligt! Drog direkt därifrån in till stan för att träffa mina två favoriter. Fick med mig en mansskjorta hem. Lite skitsnack på tåget tillbaka och blev upphämtad av pappa på stationen. Vi åkte och handlade, jag köpte ...FRUKT. Det blir la gött det.
Imorgon blir det upp i ottan, men nu blir det lite mer prat med haniisen och sen glass och film. Sen nanna kudden. Frågan är hur jag ska orka upp? Nä, får ta till den gamla Dynamis-spiriten!
Tillbaka från de småländaska skogarna. Var roligt att träffa farmor och de andra. Roligast var att träffa min flicka såklart, har saknat henne något så otroligt. Nu vill jag inte vara sådan men man märker fortfarande vilka hon tycker om mest.. Nej, ska sluta prata om det nu. Blir för jobbigt och jag vill kunna sova i natt. Har även sett sidor av min bror jag inte trodde jag skulle få se. Han sjöng glatt med i Beyoncé's Single Ladies och sprang runt i lägenheten och sa "Jag är en kyckling" gång på gång. Det var ... intressant. Men roligt!
Kvällen har spenderats med Johanna och Malin. Började med fika uppe på Örnberget men det blev för mycket mygg så vi avslutade kvällen här med lite kortspel och skitsnack. Kändes så sjukt att helt plötsligt sitta där i köket med dem två igen. Imorgon ska vi till Falkberg och hälsa på, Mallan flyttar till Umeå snart och sådär. Funderar på om man ska ta med grejerna till Micke..om jag hinner så. Måste städa rummet som en galning inför visningen imorgon. Annars blir pappa lite wrong .. och så kan vi ju inte ha det!
Loggar in på facebook och har fått mejl från en av de finaste killarna i hela världen. James. Sitter här just nu och hoppar på min stol. Han hade skrivit på svenska och allting. Åååh vad jag vill tillbaka honom. James, vi saknar dig också.
Nu drar jag på roadtrip ner till Småland. Ses på torsdag.
Packade precis upp bananlådan som Sanna kom med igår. Nu finns det inget mer att packa upp, det är helt klart. Luktade på jobbkläderna jag inte har tvättat och kände den välbekanta doften av grönsak och någon annan märklig doft som bara finns på Dynamis. Kände tårarna bränna bakom ögonlocken men valde att stänga av. Fortsatte att packa upp och nu är även min extragarderob fylld till bredden. Vet inte riktigt vart jag ska göra av mina framtida fynd bara. Men det blir ett senare problem!
Packar egentligen bara upp för att kunna packa ner. Märklig mening? Drar ner till Småland ett par dagar med Martin och Sofia. Hälsa på släkten och sådär. Och Hedwig! Min lilla prinsessa som varit så sjuk. Ska ge henne världens största bamsekram, som jag har saknat henne. Känns jättekonstigt att öppna dörren och hon inte springer och möter. Kan inte riktigt förklara den känslan. Rycker till varje gång jag hör en hund skälla, tror att jag ska gå ut och säga åt henne att vara tyst. Men nej, det förblir tyst. Fruktansvärt tyst. I alla fall var Martin precis här och hämtade musiken åt vår lilla roadtrip som jag har mixat ihop. Sjukt bra blir det. Riktigt pepp på musiken. Fick inte riktigt alla låtar jag ville ha, men 95% av dem i alla fall!
Nähä, om man skulle leta upp en väska att packa i kanske. Måste packa för en vecka med varmt regn .. hur gör man det?
Kom precis hem. Har spenderat kvällen med mina två beloveds inne i stan. Käkade middag och åt glass och tittade på folk. De kom förbi här med en bananlåda full med mina grejer som var på lastbilen från Dynamis. Det var mer än jag hade trott att det var .. Oops. Frågan är vart jag ska få plats med allting. Det blir spännande om man säger så!
På tal om att vi tittade på människor inne i stan. Det har varit Ung08 hela helgen och idag var avslutande The Voice-festivalen. Och alla vet ju vilket crowd som samlas där. Fjortisarna. Vi berättade för Matthieu redan när vi var i Paris vad han hade att vänta sig vid sin ankomst till Sverige. 12-åriga små flickor med ett tjoooooooockt lager smink i alldeles fel färg, hår som är så tuperat att det skulle kunna röra himlen och bara halva sin outfit på sig. Lika gamla pojkar (som på min tid satt och spelade dataspel eller spelade fotboll) med alldeles för mycket hårprodukter och alldeles för kaxig attityd för sin minimala längd. Ändå kunde jag inte hjälpa att blir förvånad själv. Jag kom inte ihåg att det var såhär illa. Jag säger som Sunshine; "How can their parents let them go out of the house like that? If it was my daughter? NEVER! I'd rather see that she was inside hating me then outside dressed like that". Seriöst talat, hur kan ni föräldrar låta era döttrar gå ut sådär? Det är liksom lacktights som är så låga att man undrar om de har trosor på sig och en tröja de har knutit upp precis under brösten. Vad är grejen? Absolut, man ska få klä sig hur man vill och alla har olika smak. Det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag tycker att man ska ha kläder på sig när man går utanför dörren...
Det är fredagkväll/natt. Vid den här tiden brukar jag sitta på tåget in till Paris för att parta och dansa hela natten lång på O'Sullivans. Jag skulle ha lett mot Sacha (som egentligen heter Ben) och kindpussats, dansat in genom dörren och mötas av James med 2 vodkashots i handen. Vi skulle gått uppför trapporna och hälsa på Leo i baren på övervåningen där han oftast hängde och sen möta honom ute för en pratstund. Sedan skulle vi säkert ha träffat på Karim (vår dj) där, antingen så spelar han eller är bara där och hänger. Och alla andra våra vänner där.
Om jag inte sitter på tåget sitter jag just nu på LPI efter en härlig middag och sippar på en vattenmelondrink. Äckligt goda, de godaste drinkarna jag vet. Förmodligen har vi busat med Pierre och kanske Rafael (om han drog sitt arsle till jobbet ikväll) hela kvällen och skrattat galet mycket. Sådär mycket som vi gör med dem varje gång vi går dit.
Istället sitter jag här, i mitt röda rum och bara känner att allting är fel. När jag avslutar det här inlägget är tiden då jag brukar vandra in genom dörren. Då vi brukade ha alla blickar på oss och få kommentarer som: "wow, they must be really important people here. Like VIP or something". Men nu sitter jag här, uttråkad till döden, och drömmer mig tillbaka bara några dagar. Då allt var perfekt.
Nu är i princip allting uppackat. Har varit igång sedan 8 imorse. Anledning? Pappa har semester. Och då får man verkligen inte sova längre än till 8, och det här med snooze .. vad är det? Jisses. Vad hände med att ta det lite hipp som happ? Lite mañana mañana? Just det, det var min brors filosofi det ja. Har bara skorna kvar att lassa ur lådorna och sen hämta det jag har hos Sanna. Sen är jag definitivt färdigflyttad. För den här gången. Nästa gång ska jag bila ner, utan tvekan. Aldrig att jag flyg-flyttar igen.
Sitter i skrivande stund och svettas över datorn. Så fruktansvärt seeeeeeeeeeg och bara dålig. Självklart är det mitt fel, jag menar det är ju inte så att jag inte har använt datorn på ett år eller så. Nej, jag har haft sönder den på 2 dagar i Sverige. Det är klart, det är ju något med "mig och datorer". Härligt..
Kommer komma igång med bilder och sånt snart, när jag har hämtat kameran hos Sanna. Sen ska jag fixa designen också .. det kommer, my dears, det kommer.
Jaha, ännu en dag där man vaknat upp i fel land. Det här känns så fruktansvärt konstigt ska ni veta. När jag vaknar går jag inte och köper en croissant på vårat bageri 3 minuter bort. Istället släntrar jag nerför trappen och tar en macka. Jag föredrar limpmackan men det känns ändå konstigt. Jag har inte sagt ett ord på flera timmar istället för att snacka järnet med Sanna. Jag är inte van vid att det är såhär tyst...
Ikväll kommer pappa hem, som jag inte har träffat sen i april, så det är dags att börja göra i ordning här hemma. Allt står fortfarande helt kaosat i hallen och jag måste diska upp sedan middagen med Daniel igår. Orkade inte riktgt göra det. Helt plötsligt bara kastas man tillbaka in i vardagen och det känns fruktansvärt fel. Eller snarare .. det känns exakt, och då menar jag verkligen exakt, som det gjorde precis innan jag flyttade. Deprimerande insikt.
Ida Johansson är tillbaka i Tullinge efter ett år i Paris. Städernas stad har bytts mot Hålornas Håla. Jag vet inte, men det känns som om att jag har all rätt i världen att vara extremt deprimerad. Än har jag inte brutit ihop totalt, än har jag inte kollapsat i tårar. Det kommer, kanske i natt, kanske om två nätter. Än så länge har det bara känts konstigt. Det känns så konstigt att gå på de här gatorna, att gå runt i det här huset. Pratade med min granne idag och han frågade mig varför jag hade flyttat tillbaka hit när jag bodde i PARIS. Jag hade inget bra svar utan vände på klacken och gick in i huset.
Snart ska jag gå och lägga mig. Jag ska inte lägga mig i min älskade stuga, släcka lampan och säga "Godnatt Gullis" till min sambo. Nej. Jag ska lägga mig i mitt röda rum, med Håkan Hellström hängandes över huvudet och inte säga någonting alls. Eller jo .. jag kommer hulka. Jag känner att i natt kommer jag bryta ihop. I natt kommer det. Tårarna.¨Har känslan i kroppen, känslan av att det kommer gråtas. Det kommer inte vara första natten (den hade jag redan i Paris) och det kommer definitivt inte att vara den sista. Jag kommer klaga och jag kommer gnälla och jag kommer gråta tills jag är tillbaka. Get used to it.
Här firade vi 6 månader i Paris. Gud så lycklig jag var då.
