Jag är rädd just nu. Jag har en jättestor rädsla. Det är att vi inte åker i höst. Att det kommer komma så mycket emellan. Att livet kommer emellan. Det kommer orsaker och saker som gör att vi inte kan åka. Att det inte går. Den där rädslan bygger på så mycket. Den bygger på skolan, på livet i allmänhet och på vår egen psykologiska förmåga. Att vi inte kommer iväg så mycket som för bara 3 dagar. 3 stycken obetydliga dagar som om 200 år inte kommer betyda någonting. Jag intygar mig själv att det kommer gå bra. Och vet ni vad? Det största problemet jag ser är inte pengar. Det är inte det. Pengar ordnar sig egentligen alltid. Det är snarare det minsta problemet. Det största problemet är tid. Tid är egentligen det enda problemet. Men jag måste åka. Vi måste åka. Om det så bara blir torsdagkväll till söndag så får det bli så. Det får bli så. För jag måste åka iväg. Jag måste tillbaka. Jag måste träffa alla. Inte för att jag tror att de har glömt bort mig, eller oss, för det har vi redan fått bevisat att de inte har. Utan för att jag vill gå med lätta steg och andas lätt luft. Inte känna känslan av att jag bär världen på mina axlar.
Igårnatt var en utav de värsta nätterna i mitt liv. Varför? Jag låg och grät och skakade så att jag inte kunde andas. Jag väckte till och med pappa som kom in i mitt rum och frågade vad det var som hände. Jag kunde inte svara för jag grät bara. Jag kunde inte andas, vad skulle jag göra? Det gick inte. Varför jag grät? För att jag insåg helt plötsligt att det kommer bli svårt. Fruktansvärt svårt. Det blir riktigt, riktigt svårt. Därför grät jag. Därför kunde jag inte andas. För att jag är så fruktansvärt rädd.
