Jag är uppväxt i Tullinge. En liten förort söder om Stockholm. Finns många som istället säger Tullange, alternativt att de bor "söder om söder", för de vill att det ska låta finare än vad det är. Jag bodde i Tullinge från att jag var en vecka gammal, vi flyttade dit den 16 december (ironiskt vad det datumet senare skulle betyda) 1990 till (egentligen) 13 oktober 2009 då jag flyttade till Paris. När jag flyttade hem flyttade jag visserligen till Tullinge men jag kom hem när vi höll på att sälja huset i princip så det räknas väl kanske inte riktigt.
Jag började på dagiset Nyängsgården, gick vidare till Eklidsskolan, sedan till Falkbergsskolan och avslutade min kommunala skolgång på Tullinge Gymnasium. Jag är en produkt av Tullinges skolsystem, så skulle man kunna uttrycka det. Om jag ångrar att jag inte gick till exempel gymnasiet någon annastans? Nja, jag har fått otroligt fina vänner från TG, men hade jag önskat att skolan låg någon annanstans? Utan tvekan.
På ett sätt kan jag inte förneka att Tullinge var en bra plats att växa upp på. Jag bodde på en gata med bara barnfamiljer, mina föräldrar kunde släppa ut mig utan att vara rädda för "alla kände ju alla". Jag har ofta badat i Tullingesjön, lekt i skogen på brantan, varit cool vid stendal och på Örnberget. På så vis har det varit jättebra att bo i Tullinge. Jag har spelat fotboll på kyrkplan, är både döpt och konfirmerad i Tullinge Kyrka och hoppat från Stendalsberget.
Trots allt detta hatar jag Tullinge med hela mitt hjärta. Tullinge är äckligt, vidrigt och miserabelt på alla sätt och vis. Mina bästa vänner bor i Tullinge, så ja visst finns det positivitet även där, men i övrigt .. i övrigt är det helt otroligt. Jag vill inte dra alla över en kam, inte på något sätt, men Tullingefolket får mig att vilja klösa ut mina egna ögon. Tullinge är smutsigt och äckligt. När jag åker till Tullinge, vilket jag ofta gör eftersom mina vänner finns där och teatern är där, vill jag helst bara vända när jag har gått av tåget. Jag får klaustrofobi så fort jag har gått av tåget och fylls av en ångest utan dess like. Visst, det är klart att all anledning till detta inte är Tullinges eller dess invånares fel. Jag har många dåliga minnen som hade fått mig att hata vilket ställe jag än bodde på under de åren. Jag har heller inte blivit ordentligt mobbad eller blivit slagen eller dragen i håret på skolgården. Däremot finns det inga som har äcklat mig så mycket som mina klasskamrater. Inga som har fått mig att tvivla så mycket på mig själv. Inga som har fått mig att vilja låsa in mig på mitt rum och kasta bort nyckeln, både killar som tjejer. Det har egentligen inte behövt vara klasskamrater eller att jag på något sätt känt personerna. Det är bara så att jag vet vilka de är, för jag vet vilka alla är. Och då vill jag helst inte träffa dem, helst inte möta dem på gatan. För de får mig att vilja slita mitt hår. Alternativt sparka dem i ansiktet, och de har inte ens gjort mig något. Men jag vet vilka de är, jag vet att de är vidriga.
Jag har ofta tänkt att jag kanske överdriver. Att det inte kan vara så illa. Att Tullinge ändå är Tullinge och att det finns bra saker med den där hålan ändå. Varje gång har något överbevisat mig. Någon liten sak som ändå har varit tillräckligt stor för att jag ska tänka att jag hade rätt hela tiden. Och då vet jag, då vet jag att jag tog rätt beslut att flytta därifrån. När jag tycker att det är jobbigt att åka tåg och jag förbannar SL och lövhalkan, då tänker jag bara en enda sak: Det hade kunnat vara värre. Jag hade fortfarande kunnat bo här. Och då mår jag bra igen.
There's a hole in the world, like a great black pit, and it's filled with people who are filled with shit, and the vermin of the world inhabit it
