lapetitesirene

Då var jag liten, nu är jag .. nej, kanske inte stor. Men större. Och från det att jag lärde mig säga Martin har ingenting hänt. Det finns ingen som jag beundrar så mycket som honom. Jag känner mig fortfarande som den där 5-åringen som står utanför hans dörr och skriker "Hattin! Hattin!". Jag har så mycket att tacka honom för. För allt han har hjälpt mig med. Och för allt han kommer att hjälpa mig med i framtiden. För jag vet att vad jag än gör, vad som än händer så kommer han alltid att vara där. Som han alltid har varit. Det jag försöker säga är att Du är min största hjälte. Du är den som får mig igenom allt. Du var den första som fick mig att skratta och du lyckas fortfarande med det bättre än någon annan. Är det någon jag aldrig vill göra besviken så är det du. Du kommer alltid att vara det största i mina ögon. Tack Hattin.