lapetitesirene

Det har gått 3 månader sedan jag kom tillbaka nu. 3 månader. Tiden har bara flugit förbi. Och saken är den att jag inte riktigt vet vad jag ska känna. Ingenting känns egentligen. Det är, tomt. Mörkt. Men jag kan inte nämna något för jag vill inte göra någon ledsen. Jag vill inte göra någon arg. Därför visar jag upp ett stort leende med ögon som viskar om något annat. Allt människor behöver är ett leende och så tror de att allt är bra. Det är det de behöver. Det kan jag ge dem. Det spelar ingen roll om det är äkta eller inte. De behöver bara se det där leendet.

Jag kan titta på bilder från den tiden. Se mig le och skratta. Och jag ser ett helt annat leende. Ett som är äkta, ett jag inte kan ge ifrån mig nu. Ett som strålar från insidan och ut. Ett leende som strålar av lycka. För det syns i ögonen, det där leendet. Det krävs så lite egentligen. Så lite för att jag ska känna något. En storm av känslor, som både får mig att gråta och att dansa av lycka. Men det krävs att de kommer från ett speciellt ställe, att det är saker som triggar igång minnen. Det kan vara en låt, en lukt, ett ord, en syn. Vad som helst egentligen. Man kan koppla saker långt bara man vill.

Det har gått 3 månader men det känns fortfarande inte okej. För hur ska det kunna kännas okej när jag inte känner någonting? Jag har en bra dag i veckan och det är onsdagar och jag får gå på teatern. Det påminner mig om vad jag gör här. Men annars, alla andra dagar är jag bara lämnad åt mina tankar. Men det är bara 27 dagar kvar nu. 27 dagar av att känna sig tom. Om 27 dagar kommer min kropp fyllas av känslor igen. Jag kommer känna att jag lever och få veta det också. Jag kommer titta in i ögon som känner något de också.