Spenderade kvällen hemma hos min teaterpedagog med Elin och Pärlan. Vi kollade på den (nästan) färdiga inspelningen vi gjorde av Klassfiende. Efter det tittade vi på det förra vi gjorde, med kortfilmerna. Och nu kan jag säga er, att JÄVLAR vad pepp jag är på att börja spela. Satt och såg mig själv spela, och i vanliga fall hatar jag det, men nu gav det mig bara världens kick. Jag kände den där känslan som inte går att beskriva för sådana som inte håller på med teater, eller musik för den delen. Att stå på scenen, med allas ögon på sig och bara känna att nu jävlar. Den där kicken man får är obeskrivlig. Kan tänka mig att det är sådan rushar de som tar extasy får. När jag såg blev jag såklart lite obekväm men jag kände också hur roligt det var. Hur roligt det kommer att bli det här året.

På samma sätt kan jag känna att jag vill göra Klassfiende igen. För jag vet att nu skulle jag kunna göra det så mycket bättre. Jag gick i ettan på gymnasiet när jag spelade den där rollen. Nu går jag på universitetet och har bott utomlands. Mognat så mycket i mig själv att det skulle speglas i mitt agernade. Och självklart utvecklats i och med scenvana och att man har spelat annat. Dessutom har vi fått så himla mycket bra feedback. Speciellt från vår pedagog som vill göra annat med mig och Elin än det som är Kulturskolan. Att han vill att vi två ska vara med på hans satsningar. Och den känns så sjukt bra. Att han verkligen tror på oss på det sättet. Det ger mig också världens kick.

Sitter nästan och skakar av adrenalinet. Vill bara att det ska bli onsdag så jag får gå dit. Vill börja jobba på riktigt nu, med text. Jobba mot målet. Vill stå på scenen, med allas blickar på mig. För det är någonstans det som ger en kicken. Det som alla som håller på med teater vill känna. Den totala uppmärksamheten från publiken. Uppmärksamhet över huvudtaget. Bara att känna att alla tittar på just dig, de lyssnar på dig. Även fast du spelar en roll är det du som har alla blickar på dig. Nu vill jag bara börja. Bara nu, Nu ... NU!!