I mitt pass står det att jag är född den 9 december 1990. Detta betyder att jag om lite mindre än 2 månader fyller 20 år. Jag är runt 173 cm lång och ganska normalbyggd. Inte speciellt tjock men inte speciellt smal heller. Jag har varit fruktansvärt smal i mina dagar men dessa är förbi. Jag har en storebror som jag älskar över allt annat och jag har väldigt fina och bra vänner. Jag är 19, snart 20, och kan väl egentligen inte säga att mitt liv är sämre än någon annans.

Jag kan dra på mig ett par 15 cm höga klackar, vilket gör att jag blir nästan 190 cm lång. Jag kan klä mig så att jag ser snygg ut. Ett par svarta tajta jeans, en fin klänning, och jag är good to go. Jag kan sminka mig så att jag ser mycket äldre ut än vad jag är. Jag kan ha mitt hår på alla möjliga olika sätt. Med det i tankarna kan jag gå in i ett rum med ett självförtroende som inte går av för hackor. Det kan stråla ur mig på ett sätt att jag kan få folk att vända sig om och titta på mig. Titta efter mig när jag går förbi. När jag går förbi med en attityd som säger att jag är störst, bäst och vackrast. Att de andra faller som käglor vid min sida. Det är för mig inget problem. Det är den utstrålningen jag alltid försöker ha.

Men innerst inne är det inte den jag är. Jag är inte den där tjejen, den där tjejen som alla pratar om vilket självförtroende och inre kaxighet hon har. Innerst inne, verkligen därinne, där är jag fortfarande den där lilla flickan med två tofsar som helst av allt vill prata om hästar. Den där lilla, osäkra flickan som vill göra alla till lags. Som inte öppnar munnen förrens hon vet vad alla andra vill att hon ska säga. Jag är hon som fortfarande vill prata om hästar, hon som fortfarande vill ha långt hår precis som prinsessorna i filmerna. Jag är hon, som fast hon låtsas att hon har en cynisk inställning till världen, kan känna sig så blåögd och naiv. Jag vet om det. Jag är inte ett hårt skal som det är omöjligt att knäcka. Jag är inte det jag ger sken av att vara. Det är fruktansvärt lätt att knäcka mig. Få ner mig på knä där jag bara bönar och ber om nåd. Jag vet att människor tror att de kan behandla mig hur de vill på grund av detta. Att de tror att jag tål det, och det är klart jag gör med den attityden jag har. Det är nu jag säger det, jag är inte så hård och tuff som jag vill ge sken av.

Men jag drar på mig mina klackar. Jag sitter på mig så tajta jeans att jag knappt kan andas. Jag sminkar mig, jag fixar mitt hår. Och jag gömmer den där osäkra flickan, längst, absolut längst in i mig själv. För jag vill inte att hon ska synas. Jag vill inte vara den personen. Samtidigt kan jag inte förneka att jag är henne. Jag vet om det. Nu vet du det också.