Igår på teatern frågade min teaterpedagog mig om jag inte tyckte att det var jobbigt här hemma i Sverige (nehe, säger du det?). Hans tanke var att det var så mycket tråkigare här än i Paris. Och ja, det är väl det jag har sagt hela tiden, är det inte det? Sen började förklara vad det var som var skillnaden, varför det var tråkigare här än där. Det var såklart många saker (främst att det är så frukansvärt DÖTT i det här landet), men summan av kardemumman var väl egentligen bara en sak; HerreGUD vad jag saknar det franska folket!

Ja, man kan påstå att de är äckliga och ha rätt. Ja, man kan påstå att de är irriterande och ha rätt. Ja, man kan påstå att de har ett självförtroende som starkt går över till att vara drygt och ha rätt. Men de är i alla fall något. Dessa egenskaper är de som gör fransmännen till det mest klockren folk jag någonsin har haft bekantskap med. Vem vill inte ha deras självförtroende? Vem vill inte ha den där personligheten där man inte är rädd för vad folk tycker? Passionen som driver dem är helt galen. De blir arga på två sekunder för att sedan efter ytterligare två sekunder gå över till att kärleksförklara någon. Det händer saker, det är spännande. Allt detta på grund av fransmännens särskilda egenskaper. De är allt annat en beiga, som vi svenskar verkar ha som älsklingsfärg. Både på kläder och personlighetsmässigt.

Kom igen, sätt lite färg på personligheten! Var inte så jävla tråkiga. Våga har roligt, våga skratta, våga bli arga. Våga visa något. Våga vara lite mer franska.

God I miss the French