Det är svårt att skriva på svenska. Så mycket enklare att skriva på engelska, i alla fall när det gäller musik. Den mesta musik jag lyssnar är på engelska (förutom Håkan och Kent då) även om själva bandet är svenskt. Det är så lätt att det blir töntigt på grund av att det svenska språket är hyfsat töntigt. Att det bara låter löjligt. Skriver man på svenska kan det gå åt två håll. Antingen blir det så äkta att man bara vill gråta. Eller så blir det bara löjligt, att språket bara förstör.

Oftast blir det lättare att skriva på engelska för man kan få en distans. Det blir mer generellt. Skriver man på svenska kommer det för nära. Jag tror det är samma sak när det gäller musik. Det är lättare att lyssna på låtar på engelska än en riktigt bra skriven låt på svenska. Det kommer längre ifrån eftersom det blir så universellt och generellt. Det är musik, det är energi. Självklart kan du tycka att en engelsk text är fin och att den berör. Men om man jämför en text på engelska och en text på svenska, vad säger du då? En riktigt bra text på svenska, en sådan som känns äkta, i jämförelse med en likadan text på engelska. Om du ska tänka, om du ska ta till dig det .. vad väljer du då? Engelska eller svenska?

Jag beundrar människor som kan skriva så att det känns äkta. Så att det berör. Speciellt på svenska. Människor som får det att inte låta löjligt. En utav dessa människor är Håkan Hellström, den största anledningen till att jag beundrar honom så mycket. Att han är min största idol. Att han kan få det här fula och töntiga språket att bli vackert. Att det känns i magen. På samma sätt har jag nu kommit att beundra Melissa Horn. Det känns lika äkta. Så äkta att det känns som att få ett slag i solar plexus varje gång du lyssnar på en låt. Ändå kan du inte låta bli att lyssna. Bara för att det är så äkta att det gör ont i magen.


Då är det du som går i solglasögon och saknar någon du aldrig haft.