Allt blir så mycket mer påtagligt när man ser någon annan. När man märker att man inte kan dra paralleller. Inga egna erfarenheter. Helt plötsligt har man ingenting att säga. Man kan inte börja meningen med "aa men det var som när..". Det går inte. För man vet inte. Vet inte ett skit. Allting blir så mycket mer påtagligt när du påminns om att alla inte har det som du. Att alla inte hade samma uppväxt som du. Att de har en annan verklighetsuppfattning. Det är då insikten att det inte var normalt uppfyller en. Att det du hade inte var normalt. Att det kan ses som ett stort skämt. Allt blir så mycket mer påtagligt när du ser någon annan och inser att du inte har något.