Jag har inte bloggat på ett tag. Jag ville men det fanns liksom ingen ork till det. I onsdags var det ett år sedan jag tog Gullis handen, sa "Just a little smul" och satte mig på ett plan tillbaka till verkligheten. Tillbaka till Sverige där skola, vänner jag inte träffat på 8 månader och familjen väntade. Hur mycket jag än saknat mina vänner och min familj var det nästan som om personalen fick släpa på mig på det där planet. Jag ville inte, inte alls. Vi hade pratat om att vi säkert skulle gråta. Det kändes som det mest naturliga. Men det kom inte en enda tår. Snarare satt vi och skrattade. För det kändes så absurt. Det kändes så absurt att vi frivilligt lämnade våra nyfunna vänner som vi kommit att älska, att vi lämnade en arbetsplats där vi trivdes, att vi lämnade en stad där vi funnit oss själva. Att vi frivilligt lämnade det vi kommit att kalla vårt hem. Det fanns egentligen ingen logik alls bakom det beslut som vi tog, det där beslutet att åka tillbaka till Sverige och få ordning på våra liv. Men vi hade ju redan fått ordning på allting, bara att vi hade gjort det 180 mil från Sverige.
Jag försöker tänka på vad som har hänt det här året och på rak arm kan jag inte komma på någonting speciellt. Visst har det varit roliga fester och stunder med vänner som fått mig att gråta av skratt. Men det har inte hänt något. Missförstå mig rätt här. Det har inte direkt varit något som förändrat mig. Varje dag i Paris förändrade mig till något annat, till något bättre. Vissa dagar saknar jag Paris så mycket att det gör fysiskt ont och vissa dagar tänker jag inte på det där året alls. Men det finns ändå alltid där i bakhuvudet. Det där målet. Att jag inte ska stanna här, låt det vara att jag flyttar tillbaka till Paris eller åker någon annanstans. För jag behöver något mer. Något större.
