Den är lite lustig. Den här känslan inuti.

Jag kan ibland tro att jag kommer bli senil väldigt tidigt i livet. Till och med dement. Jag kan knappt komma ihåg vad jag åt till frukost vissa dagar. Glömma bort de mest triviala saker som att äta middag, eller vad jag skrev i mitt senaste sms. Men jag kommer för evigt komma ihåg vad jag gjorde den 16 december 2002. Jag kommer alltid minnas att jag var och badade på Sydpoolen med mina bästa kompisar. Jag kommer alltid minnas hur vi stannade över tiden, för vi hade så roligt. Jag kommer alltid minnas hur jag kom hem och hittade pappa i köket. Hur han sa åt mig att göra mig i ordning för doktorn hade ringt och vi skulle åka till sjukhuset. Jag kommer alltid minnas hur jag medans jag hängde upp mina blöta badkläder tänkte att hon hade vaknat. Att hon äntligen hade vaknat. Jag kommer alltid minnas vad jag sa till pappa i bilen, hur glad jag var och hur sammanbiten han var. Jag kommer alltid minnas hur sjuksköterskorna möter oss i korridoren. Jag kommer alltid minnas hur hon såg ut när vi gick in i rummet, med slangarna fortfarande kvar i näsan. Som om hon skulle behöva någon syrgas. Hon hade sedan länge slutat andas. Jag kommer alltid minnas hur jag, med tårar rinnandes nerför kinderna, gick ut i korridoren och mötte min storebror. Hur vi gick bredvid varandra genom korridoren utan att säga ett ord. Jag kommer alltid minnas pappas samtal till morfar och hur han bröt ihop när han kom in i rummet. Vad han sa. Att det borde ha varit han. Och det stör mig. Det stör mig att veta att hur dement eller senil jag än blir kommer jag alltid minnas den där dagen. Den där dagen exakt en vecka efter min 12:e födelsedag. Den dagen då min mamma dog. Den dagen hon dog tack vare att kirurgen inte kunde fokusera. Tack vare att han inte kunde göra sitt jobb. Den dagen kommer jag alltid att minnas.

Hur underbar världen var, när du fanns i den.