Hej på er!

Sakta men säkert går det framåt med min forskningsöversikt. Fick ju så fint höra att de 6 sidor jag hade skrivit och kämpat med förra veckan var en väldigt bra början till en väldigt bra b-uppsats. Vilket alltså är det vi absolut inte får göra. Kul. Så måste formatera om allting. Men det går framåt, med hjälp av fina klasskamrater som hjälper en väldigt stressad tjej. Förhoppningsvis kan jag följa med ner till Småland i mellandagarna ändå, om jag är väldigt aktiv imorgon och på fredag. Då ska det nog gå. Tar med mig böckerna och låser fast mig vid farmors köksbord. Kanske, kanske kan det gå. Det negativa är att jag inte har något internet, vilket kan vara avgörande. Vi får se helt enkelt, ska bestämma mig på fredag. Jag känner mig själv. Vill inte att det ska sluta med att jag ligger och hyperventilerar av ångest efter nyår. Vilket det finns en stor chans för. Men vi får se som sagt.

Igår träffade jag Malin för första gången sedan augusti. Min Malin. Kändes så otroligt skönt. Kändes som hemma. Vi pratade konstant från 18 till 23.30. Vad vi pratade om? Precis allt och kanske främst ingenting. Det som är så skönt med Malin, eller kanske det lustiga. Med henne bara flödar orden ur munnen och det är ständigt nya ämnen som behandlas. Det liksom, tja jag vet inte hur jag ska förklara. Det bara pratas. Om någon skulle höra på vårat samtal skulle de säkert säga att vi inte har något att prata om, det är därför vi bara pratar. Kanske främst för att höra våra egna röster. Men det är inte så, de där timslånga samtalen är så otroligt viktiga för mig. Pratstunderna om ingenting med Min Malin.