lapetitesirene

Men jag känner ändå att jag måste förklara varför jag saknar det så mycket. Varför jag ibland blir så ledsen att jag tror jag ska gå sönder. Det handlar inte om att jag inte gillar er här. Det handlar om att jag inte gillar mig här. Jag gillar inte den jag är. Jag förändrades när jag var borta, jag är inte samma person som när jag åkte. Jag har inte samma värderingar, inte samma tankesätt. Paris förändrade mig. När jag var där älskade jag mig själv. Det handlade inte om människorna som var där, eller staden egentligen. Det handlade bara om mig. Att jag äntligen gillade den jag var. Jag tyckte om mig själv. Men den känslan har jag inte här. Jag gillar inte mig själv här. Jag älskar fortfarande er, ni betyder allt för mig. Men jag älskar inte mig själv.

Där var jag konstant lycklig, även i de svåraste stunder. Där gick jag rak i ryggen, stolt och lät ingenting hindra mig. Men jag gör inte det här. Här sitter jag ihopkrupen och hoppas att ingen ser mig. Här är jag konstant rädd, inte för att något ska hända, men jag har en klump i magen. Om ni vore som jag, vilken känsla skulle ni välja? Vilken känsla skulle ni sakna? Den där ni går med ständiga fjärilar i magen, med en sol inombords. Eller den när ni skakar vid varje steg, den där ni helst vill gömma er från hela omvärlden? Jag hoppas att ni nu förstår att det inte handlar om er. Det handlar bara om mig. Ni som följer med till Paris kommer se det. Se att jag är lycklig, att jag inte känner någon stress eller någonting. Att jag går med andra steg. Att jag tycker om mig själv.

För jag hoppas ni förstår nu. Det är mig det är fel på, inte er. It's me, not you.