Sett ett till avsnitt av SATC och min bitterfittighet fortsätter. Förra inlägget bestod av en massa skjut mig, nu är jag mer inne på skjut dig så som en riktig bitterfitta ska känna. Är det inte så att man hatar riktigt lyckliga människor? Sådana som ler från insidan ut och skiner på det där speciella sättet som bara lyckliga människor gör? Absolut, jag vill att mina nära och kära vänner ska skina. Absolut. Men är det inte så att man bara vill kräkas när man ser människor sådär lyckliga? Kom igen, var inte så skenheliga nu. Jag vet att ni känner likadant. Mest av allt vill man bara öppna käften och kräkas, som i den där äckliga reklamen. Man vill bara dra ner dem från sina höga hästar på jorden igen. På jorden där allting är skit. Samtidigt handlar det väl bara om avundsjuka. Att man själv vill le sådär från insidan ut. Att man själv vill skina. Men det gör man inte så då vill man inte att andra ska göra det heller. För ingen ska fan ha det bättre än vad du har det. Ingen. Samtidigt vet man ju att man har varit i den där positionen. Då man varit hans eller hennes armar och känt att världen är komplett. Då man har suttit med sina vänner, skrattat tills tårarna sprutat och känt att det inte kan bli bättre än såhär. Då man har varit med sin familj och känt att man aldrig vill därifrån. Då man har lett från insidan ända ut i fingertopparna. Men när man inte är där, och ser någon som är där, då är det inte roligt. För då vill man bara kräkas. Man vill vara arg, men man har ingen anledning till att vara det. Ingen rationell anledning. Sedan är frågan om ilska någonsin är rationell. Om man någonsin har anledning till att vara arg. Just nu är jag arg. Jag är bitter. På vad vet jag inte. På allt det jag beskrev i föregående inlägg, ja. Men det går så mycket djupare än så. Har jag någon speciell anledning? Nej, inte direkt. I alla fall ingen jag kan sätta fingret på. Jag vet inte om det är min frustration som har eskalerat bortom all kontroll kanske. Jag vet att det här inlägget förmodligen inte kommer förstås av någon, men det gör mig ingenting. Det blir så när jag väl sätter igång. Börjar i en ände och slutar någon helt annanstans. Det kan ses som ganska värdelöst. Men jag bryr mig inte riktigt. För jag bryr mig inte ett piss samtidigt som jag bryr mig alldeles för mycket samtidigt som jag önskar att jag inte gjorde det samtidigt som jag tycker om att jag gör det för det betyder att jag fortfarande känner.