Ännu en liten reflektion, eller snarare insikt. Det här med stockholmskan har förföljt mig nu ett tag. Det började när jag började på teater. Min kära lärare sa åt mig att jag var tvungen att dra ner på dialekten. Det passade inte min roll att prata så mycket stockholmska som jag gör. Jag förstod ingenting. Jag har väl aldrig pratat med dialekt? Jag gick glatt vidare i mitt liv. I trean sa en klasskompis till mig och Malin att hennes första intryck av oss två i ettan var att hon aldrig skulle kunna prata som oss. Vi pratade så .. "fint". Jag gick glatt vidare med mitt liv. Sedan började Malin, som jag tycker pratar mer stockholmska än vad jag gör, driva med att jag pratade väldigt bred stockholmska. Jag förstod ingenting. Jag gick glatt vidare med mitt liv. Men sen hörde jag det själv. Jag pratade i telefon med en vän och hörde mig själv i luren, på ett sådant obehagligt vis. Jag hörde stockholmsbraten. Sådana som jag alltid drivit med och har tyckt låtit efterbliven. Lät jag verkligen sådär? Tänkte att det säkert bara vara min telefonröst, slutade ringa folk och gick glatt vidare med mitt liv. Men så igår. Lisa sitter mittemot mig över bordet när vi pratar om Stefans norrländska vi just hört. Hon utbrister: "Fast jag har aldrig hört någon prata så mycket stockholmska som Ida". Jag blev mållös. Gick hem och frågade pappa och Eva om jag pratar riktigt rejäl stockholmska. Fick svaret att ja, kanske inte i själva dialekten per se men jag pratar nasalt vilket är utmärkande för stockholmare. Smsade J och frågade om det var sant. Fick svaret att jag pratar som en riktig östermalmare. Nu är frågan ... kan jag fortfarande glatt gå vidare i mitt liv?