lapetitesirene

Nu när jag har landat lite. När jag kan titta tillbaka istället för att vara mitt uppe i alltihop, det är då jag förstår. Det är då jag förstår hur fruktansvärt dåligt jag mådde då. För när jag tittar tillbaka på de första höstmånaderna, då är det bara svart. Jag minns ingenting. Vad gjorde jag i slutet av augusti? Vad gjorde jag i september? Vad gjorde jag i oktober? Svart. Det är nu jag inser hur svart det var då. Det hade inte med vädret att göra. Det hade inte med någonting att göra. För jag minns inte ens vädret då. Eller jo, det var rätt mycket sol vad jag minns.

Allt jag kan känna mig tacksam över är att jag inte känner så nu. Att jag tog mig ur det där. Det är inte svart nu, inte alls. Det är ingen speciell anledning till det direkt. Jag känner mig fortfarande allmänt bitter då och då. Men det är inte svart. Jag vet att jag om några månader kommer minnas vad jag gjorde i mars. Och det känns väldigt bra. Väldigt bra.