Sitter såhär på fredagskvällen och filar på min monolog. Föreställningen i vår, som blir min sista, kommer bestå av små scener ungefär och vi ska själva skriva dem utifrån temat ensamhet. Därför, sitter jag nu och börjar skriva. Ensamhet. Bekräftelsebehov. Att bli lämnad. Och jag känner verkligen att det kan bli bra. Om jag får göra det på mitt sätt. Det ska vara det bästa jag någonsin skrivit, det bästa jag någonsin gjort. För det är sista gången jag står på scenen med den där gruppen. Med Teater 4. Och det ska kännas i hjärtat.