Okej kompisar, nu ska jag förklara läget. Idag var det dags för min konsultationstid hos ortoptisten på St Eriks Ögonsjukhus som skulle tala om för mig hur min operation skulle gå till. Glad i hågen vandrade jag iväg imorse, nervös men ändå spänd på vad som skulle hända. Jag kom dit i god tid men till slut blev det min tur. Jag fick träffa ortoptisten och beskriva mina besvär. Efter att hon fyllt ett papper fick jag sätta mig vid en maskin och sen göra andra tester för att kolla skelningen. Det första hon säger till mig är "operationen kan du bara glömma". Redan där kände jag för att börja gråta. Hon fortsätter med att säga att alla människor skelar lite och att operationen inte kommer hjälpa mig. Hon skrattar lite och säger att "ja, det är ju synd om dig att du har ont men jag vet inte vad det beror på". Jag kände hur jag blev mindre och mindre. Hon fortsätter med att säga "Alltså, jag skulle kunna ge dig starkare glas men det är ju en konstadsfråga och ska jag vara ärlig tror jag inte det kommer hjälpa din symptom. Du kan prova de här prismorna att ha på glasen, om det blir bättre så hör av dig så fixar vi nya glas." Vad jag ska göra om det inte hjälper det sa hon inte. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Så fort jag kom innanför dörren hemma kollapsade jag och storgrät i två timmar. Det finns alltså inget de kan göra för mig enligt St Eriks. De kan inte göra något åt att jag har haft migränbesvär sen jag började läsa. De skiter fullständigt i att ta reda på varför jag har ont. Det enda de kan konstatera är att "vi vet inte varför". Något jag inte förstår är hur två läkare med exakt samma befattning kan säga tvärtemot varandra. För ett år sedan fick jag höra att jag hade en väldigt grov skelning och att jag egentligen skulle bli skickad till operation direkt, men att vi skulle prova med glasögon först för att jag kanske skulle slippa operationen. Sedan dess har hon gett mig glasögon som ska göra så att det börjar synas att jag skelar, och att det ska bli värre, för att jag ska få operationen. Sen i maj har hon förberett mig för den här operationen. Och nu, när värken är värre än någonsin och jag dessutom dras med Quasimodo-ögat, då säger sjukhuset att "nej tyvärr, hörru". På måndag ska jag och pappa ringa tillbaka till första läkaren i Farsta för att fråga vad i helvete det är som händer. Någonstans har jag blivit felbehandlad och min gissning går till St Eriks idag. Jag är bara så himla ledsen. Det här skulle ju bli fixat nu? Blir så fruktansvärt trött. Men skam den som ger sig. De ska avsluta det de har påbörjat och jag tänker inte gå och ha svinont i väntan på något som kanske kommer ske, någon gång under min livstid, som läkaren sa idag. Ja men det ser väl vem som helst att jag inte skelar...?