Sitter och pratar med vän som mår ganska dåligt just nu. Olycklig kärlek. Killen hon är upp över öronen förälskad i har flickvän och han vill inte lämna henne. Olycklig kärlek. Att falla för fel person, att falla för någon man inte kan få. Jag har haft my share of excperience av det. Vad gör man? Vad gör man om man träffar den där personen. Den där personen som man känner direkt att man kopplas samman med. Att det är som två krokar som hakar fast i varandra. Men vad gör man om det inte finns något att haka fast den där kroken i? Vad gör man om den andra personens krok redan har hakat fast sig i en annans krok? Det känns som att vad man än gör så är man patetisk. Man gråter och trycker i sig choklad; patetisk. Du borde ha vetat bättre. Fortsätter att hänga efter personen; patetisk. Han/Hon är upptagen, back off. Man rycker på axlarna och säger whatever; patetisk. Du vet ju om att det inte är något att rycka på axlarna åt. Men ibland kanske man får vara lite patetisk? Man kanske får lov att inte riktigt kunna släppa taget. Man kanske får rycka på axlarna och säga whatever. Tycka att det var lite tråkigt, men inte säga så mycket mer. Man kanske får lov att i nästa sekund lägga sig under täcket, sätta på Someone like you med Adele och gråta ögonen ur sig. Ibland kanske man får det? Ibland kanske det till och med är nyttigt för en? Att få vara den där som alla himlar med ögonen åt. Fast det är egentligen inte är något att himla med ögonen åt. Faktiskt. Ibland kanske det inte finns något mer rätt. Vissa gånger är att vara patetisk det enda rätta.