Jag fikade med en kär vän idag som jag tyvärr inte ser särskilt mycket av. Detta eftersom han valt att lämna mig och Stockholm för att istället plugga i Lund. Vilket jag kan tycka är tråkigt, men hon trivs utmärkt vilket är bra, såklart! Hon är så klok min vän och hon säger alltid de rätta sakerna. Idag fick hon verkligen mig att inse att vissa saker inte är värda att lägga någon energi på. Att det bara är att skaka av sig, som en blöt hund skakar vattnet ur pälsen. För vet ni vad? Livet är alldeles för kort. Inte för att känna, självklart inte, men det finns viktigare saker att känna än att vara besviken. Man kan vara arg, men det är viktigare att vara glad. Dock måste man tillåta sig själv att vara arg, att vara ledsen, att vara besviken. Det är väldigt viktigt att våga vara svag. MEN, det är ännu viktigare att inte fastna där. För det gör ingen gott och om personen du känner allt det där mot tydligt visar att det inte rör personen i ryggen att du känner det där, varför ska du då lägga energin på att känna det? Visst, man känner bara för sig själv, och det är absolut viktigt. MEN (återigen) det gör ingen gott att du stannar där. På botten. Vad du ska visa den andra människan? Likgiltighet. That hurts. Och inte bara för "normala" människor med känslor. Det gör ont även i självgoda människor som inte inser att de kan göra fel. För även självgoda vill att man ska bry sig om dem. Det är det som föder deras självälskande.