Igår hade jag en sån där kväll. En sån där kväll där jag mådde fruktansvärt bra. Jag satt, med mina älskade, hemma hos F och drack vin och åt god mat. Och skrattade så tårarna sprutade och sminket förstördes. Det var en sån där kväll då jag insåg att jag aldrig skulle klara en enda dag utan dem. Hur beroende jag är utav dem. Och jag kan bara hoppas att de någonstans, långt därinne, känner samma sak. Jag kan bara hoppas att jag ger dem en bråkdel av den glädje de ger mig. För då vet jag att de kommer klara sig fint. Att allt kommer gå bra för dem. För det enda någon människa vill ha här i livet, det är glädje.