Jag blev mer nervös än jag är stolt över. Mer än jag vill erkänna. Skakade som ett asplöv from time to time. Men jag gjorde det jag var tvungen att göra, för min egen skull. Jag gjorde det jag var kapabel att göra. Jag är inte så jävla kaxig som man kan tänka sig. Men jag är inte heller falsk. Jag vara tvungen att vara kall, tvungen att utstråla kyla. Jag var tvungen för att inte bryta ihop. Vilket stör mig. Jag vill vara som vanligt. Vilket hade varit lättare om även du hade varit som vanligt. Men ingenting var vanligt. Ingenting var normalt. Och jag satt där och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det fanns ingen flyktväg någonstans. Nästan lite klaustrofobiskt. Det visade sig att trots alla potentiella scenarion jag hade spelat upp i huvudet, alla möjliga peronligheter jag trodde jag skulle kunna anta, ingen utav dem visade sig. Istället blev det något helt annat. Något jag inte trodde skulle hända, in my wildest imagination. Det visar att jag fortfarande bryr mig. Att du påverkar mig mer än vad jag trodde. Att jag fortfarande inte över någonting.

Och filmen? Tja, den var helt ok.

Jag var så glad här. In i själen. Och det fanns bara en anledning.