lapetitesirene

Så vad ska man göra? Är det oss det är fel på? Dras vi till psykfall för att vi är psykfall själva? Men är det för mycket begärt att be om någon som ser bra ut, som är rolig, lyssnar på bra musik och som man kan bråka med. Lite drama, lite passion. Jag behöver någon som inte viker sig. Det är därför jag har problem med att "ta den snälla killen som visar att han tycker om dig". Det håller inte för mig, är det då det är mig det är fel på? Får jag stå mitt kast, skylla mig själv att jag går på dem som kommer behandla mig illa? Det är ju inte det att jag vet att de kommer göra det. Jag tror ju att jag har hittat den perfekta killen. Någon som kan ge mig bra låttips, någon som får fjärilarna att fladdra till i magen när jag ser en bild på honom, någon som får mig att skratta och någon som får mig att köra handen halvvägs genom väggen av ilska. Men vad vet jag. Det kanske är så att det är mitt fel. Jag söker dramat och då får jag stå mitt kast. Samtidigt, nej. Det är inte mitt fel. Jag söker dramat, men något att hålla fast i. Jag söker dramat, inte att bli kastad åt sidan som en urvriden trasa.