Jag och min vän JK har under senare tid pratat om krav. På en eventuell ung man som skall komma att bli en pojkvän. Jag, precis som JK, anser mig ha väldigt höga krav. Kan hända eftersom jag jämför alla unga män med exempelvis Ed Westwick och Johnny Depp. Fast det handlar väl egentligen inte om det heller. Det handlar om det jag egentligen letar efter. För om man tittar på senaste killarna jag har dejtat, de har inte sett perfekta ut. De har ju inte varit fula (varför skulle jag dejta en kille jag inte tänder på, ser inte poängen) men de har heller inte varit några fotomodeller om man säger så. Det här säger jag inte för att på något sätt verka dryg eller dra ner någons självförtroende eller vara taskig. Jag säger det bara för att få fram det jag vill säga. Man brukar säga att om man drar ner kraven på utseende lite kommer man hitta en snäll kille som tar hand om en, en som inte skulle vara elak. Jahaja, jo det har vi sett mycket av jag och JK. När vi har dragit ner våra utseendekrav har vi istället träffat på, inte psykfall, men .. mentalt konstiga killar.
Så vad ska man göra? Är det oss det är fel på? Dras vi till psykfall för att vi är psykfall själva? Men är det för mycket begärt att be om någon som ser bra ut, som är rolig, lyssnar på bra musik och som man kan bråka med. Lite drama, lite passion. Jag behöver någon som inte viker sig. Det är därför jag har problem med att "ta den snälla killen som visar att han tycker om dig". Det håller inte för mig, är det då det är mig det är fel på? Får jag stå mitt kast, skylla mig själv att jag går på dem som kommer behandla mig illa? Det är ju inte det att jag vet att de kommer göra det. Jag tror ju att jag har hittat den perfekta killen. Någon som kan ge mig bra låttips, någon som får fjärilarna att fladdra till i magen när jag ser en bild på honom, någon som får mig att skratta och någon som får mig att köra handen halvvägs genom väggen av ilska. Men vad vet jag. Det kanske är så att det är mitt fel. Jag söker dramat och då får jag stå mitt kast. Samtidigt, nej. Det är inte mitt fel. Jag söker dramat, men något att hålla fast i. Jag söker dramat, inte att bli kastad åt sidan som en urvriden trasa.
Jag fikade med en kär vän idag som jag tyvärr inte ser särskilt mycket av. Detta eftersom han valt att lämna mig och Stockholm för att istället plugga i Lund. Vilket jag kan tycka är tråkigt, men hon trivs utmärkt vilket är bra, såklart! Hon är så klok min vän och hon säger alltid de rätta sakerna. Idag fick hon verkligen mig att inse att vissa saker inte är värda att lägga någon energi på. Att det bara är att skaka av sig, som en blöt hund skakar vattnet ur pälsen. För vet ni vad? Livet är alldeles för kort. Inte för att känna, självklart inte, men det finns viktigare saker att känna än att vara besviken. Man kan vara arg, men det är viktigare att vara glad. Dock måste man tillåta sig själv att vara arg, att vara ledsen, att vara besviken. Det är väldigt viktigt att våga vara svag. MEN, det är ännu viktigare att inte fastna där. För det gör ingen gott och om personen du känner allt det där mot tydligt visar att det inte rör personen i ryggen att du känner det där, varför ska du då lägga energin på att känna det? Visst, man känner bara för sig själv, och det är absolut viktigt. MEN (återigen) det gör ingen gott att du stannar där. På botten. Vad du ska visa den andra människan? Likgiltighet. That hurts. Och inte bara för "normala" människor med känslor. Det gör ont även i självgoda människor som inte inser att de kan göra fel. För även självgoda vill att man ska bry sig om dem. Det är det som föder deras självälskande.
Vi kom aldrig längre än till Kristina igår men det räckte gott och väl. Tacos, massa bubbel och vin till klockan helt plötsligt slog 5. Vi pratade om i princip allt och jag chockade igen med min musik, som vanligt. Min partymusik (och den andra) är kanske inte riktigt som alla andras, nej.
Jag skriver väldigt mycket. Har en fin röd bok som jag präntar ner ord på papper i. Framför allt när jag känner för mycket. Eller när ångesten blir för stor. Istället (oftast) för att gråta eller ta ut det på andra så skriver jag. Det hjälper. Även när jag är glad skriver jag, men det blir oftast inte lika bra då. Cause it's the wrongs that makes the words come to life.
Jag vet att jag har lyst med min frånvaro här. Inte skrivit någonting. Men jag har börjat en ny kurs, blivit jätteförkyld och varit otroligt förbannad. Sådär arg så att jag vill skrika, spotta och fräsa och slå. Så jag skriver ordentliga inlägg lite senare. Inte när jag har lugnat ner mig, för det kommer jag nog aldrig att göra. Men när jag vet vad jag ska skriva.
Du vet, hon har skeva framtänder. Och hon går som en studsande boll. Hennes ögon svänger, åt olika håll. Folk vänder sig om, för hennes panna är så blek. Och näsan är sne. Men jag rår inte för det. Jag är kär i den fulaste flickan i världen.
Jag blev mer nervös än jag är stolt över. Mer än jag vill erkänna. Skakade som ett asplöv from time to time. Men jag gjorde det jag var tvungen att göra, för min egen skull. Jag gjorde det jag var kapabel att göra. Jag är inte så jävla kaxig som man kan tänka sig. Men jag är inte heller falsk. Jag vara tvungen att vara kall, tvungen att utstråla kyla. Jag var tvungen för att inte bryta ihop. Vilket stör mig. Jag vill vara som vanligt. Vilket hade varit lättare om även du hade varit som vanligt. Men ingenting var vanligt. Ingenting var normalt. Och jag satt där och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det fanns ingen flyktväg någonstans. Nästan lite klaustrofobiskt. Det visade sig att trots alla potentiella scenarion jag hade spelat upp i huvudet, alla möjliga peronligheter jag trodde jag skulle kunna anta, ingen utav dem visade sig. Istället blev det något helt annat. Något jag inte trodde skulle hända, in my wildest imagination. Det visar att jag fortfarande bryr mig. Att du påverkar mig mer än vad jag trodde. Att jag fortfarande inte över någonting.
Och filmen? Tja, den var helt ok.
Jag var så glad här. In i själen. Och det fanns bara en anledning.
Jag börjar lugna mig lite. Inte lika panikartat med nationalekonomin. Jag har ju ändå Kerstin där, och många jag känner som läst det förut som kan hjälpa till om jag (läs när jag) freakar out. Dock har jag lagt in schemat i datorns kalender. Wow. Jag ska vara där typ varje dag. Kul, verkligen. Jätteroligt. Fast iof, sådan stor skillnad är det inte mot hur det har varit med IR. Bara att man blivit bortskämd den senaste tiden. Men ändå. Aja, förhoppningsvis går det snabbare på det sättet.
I övrigt har jag kollat klart på säsong 1 av Mad Men, blev klar i natt när jag struntade i att sova. Serier tar över mitt liv. Och fått en ny kärlek i Leonard Cohen. Och börjat lyssna på Dylan igen. Gammal musik. Som jag sa till killen på 7-eleven i fredags när jag sjungit med i Eltons gamla dänga Crocodile Rock och sedan glatt började sjunga med till Rolling Stones. Han frågade mig om jag kunde varenda låt. Jag svarade att inom den här epoken (varför jag valde det ordet är ett dilemma) så ja. It's my thing.
Jag kom inte in på IR III, istället ska jag läsa Nationalekonomi i vår. Där har ni min sinnesstämning för dagen. När alla andra säger vi ses på tisdag, på torsdag, kommer jag bara gå utan att säga ett ord. Kul, verkligen. Kul att jag inte får läsa IR III med de jag vill läsa med. Verkligen jättekul. Åh. Känns ganska hopplöst idag. Klumpen i magen är brutal. Därför kan jag inte riktigt njuta av att jag skickat in min forskningsrapport. Det är också en grej. Vill kräkas för att jag är så nervös. Jag orkar inte. Kan någon ge mig ett nackskott här och nu? På torsdag har vi opponeringen, den vill jag inte ens tänka på, och sen är den här terminen över. Den har gått riktigt snabbt, så förhoppningsvis kommer nästa också gå snabbt. Säkert, med tanke på att jag kommer vara i skolan i princip varje dag. Jippie. Nej, idag vill jag bara ångesgråta. Så det ska jag göra nu, framför Mad Men.
Igår hade jag en sån där kväll. En sån där kväll där jag mådde fruktansvärt bra. Jag satt, med mina älskade, hemma hos F och drack vin och åt god mat. Och skrattade så tårarna sprutade och sminket förstördes. Det var en sån där kväll då jag insåg att jag aldrig skulle klara en enda dag utan dem. Hur beroende jag är utav dem. Och jag kan bara hoppas att de någonstans, långt därinne, känner samma sak. Jag kan bara hoppas att jag ger dem en bråkdel av den glädje de ger mig. För då vet jag att de kommer klara sig fint. Att allt kommer gå bra för dem. För det enda någon människa vill ha här i livet, det är glädje.
Tillbaka från Umeå och färdig att skicka in min forskningsrapport för handledning. Det blev ett allt som allt lyckat nyår måste jag säga, andra på raken! Och jag som inte ens tycker om nyår. Tänka sig. Efter tolvslaget blev det en riktig fest och det dansades natten lång med både nya och bekanta ansikten. Mycket roligt! Blev inte direk mycket sömn eftersom vi tog planet hem dagen efter men det var det värt. Tack tjejer! Och snö fick även dessa stockholmare se, nog för den här vintern, right?
