Bor i Tullinge i helgen, därför jag är så pang på med uppdateringarna som jag sa att jag inte skulla vara. Har varit ute hos Daniel i Skarpnäck, i hans vegankollektiv och ätit veganmat. Det var faktiskt .. gott! Synd bara att han gjorde så förbannat lite. Men vi gick och handlade chips och åt det och lyssnade på musik. Good times. Gick en liten promenad som omväg till bussen och jag fick låna hans Stockholm Straight Edge hoodie som jag nu leker sjukt cool och häftig i. Det ni.
Imorgon blir det plugg som fan. Det är planen i alla fall. Och den måste ske, måste gå igenom. För om exakt en vecka är det tenta. Nervös som sjutton den här gången. Inte alls lika lugn som förra gången. Då hade vi i alla fall något att gå på. Har man ju inte direkt nu. Kan bli pannkaka av alltihop. Förhoppningsvis har det blivit lite klarare efter helgen i alla fall.
Skulle vilja avsluta med att jag och Ilse Hermans är de manligaste männen i världen.
Först vill jag säga TACK till Råberg Junior (http://bellafisen.devote.se) som kommenterade så fint om mitt inlägg lite längre ner!
Idag var det då dags. Jag och Haniis slog oss ner i orkanvindarna med en ful filt från Lagerhaus och varma drycker från Waynes. Helvete vad kallt det var, och kön rörde aldrig på sig. Vid 16, när vi suttit där i kanske 1,5 timme fick vi ställa oss upp men inte blev det så mycket bättre av det. Så till slut, efter kanske 2 timmar i kylan (fasade för mitt liv där ett tag), fick vi äntligen komma in i värmen. Både jag och Johanna var stentuffa när vi stod innan i kön. Skrattade rått åt alla tjejer som grät och förstod inte vad de höll på med. När vi gick därifrån var bådas puls uppe i en farlig nivå och mina knän skakade. Fick både skivan och hans nya bok "PS lycka till ikväll" signerade och nu, ja nu är jag riktigt lycklig.
Har sprungit ända sen barnsben Från allt jag egentligen var (Jag sprang snabbt) Sprickor blev hål i fasaden Någonstans emellan var jag Masaien, betongen, bastarden (Jag sprang snabbt) Utan någon egentlig plan (Så en dag) Raserades hela mitt slott Allt jag var kom till ett stopp
För jag blir så Dum av dig Säg bara till när var hur Visst det är väl dumt av mig Men jag blir som blind, jag blir som stum Jag borde nog lugna mig Dom kommer döma mig Du lär väl lämna snart och här står jag kvar För jag blir så dum av dig
Jag blir så dum av dig
Håll i mig och släpp aldrig taget Tänk om jag faktiskt gick av (Jag sprang snabbt) Förlora mitt nyfunna hopp Allt jag kom var till ett stopp (Kör) Svartskalle stoltast i staden Spritt språngande galen Faller jag nu går jag sönder Dom kommer peka för alla har hört det (Så)
För jag blir så Dum av dig Säg bara till när var hur Visst det är väl dumt av mig Men jag blir som blind, jag blir som stum Jag borde nog lugna mig Dom kommer döma mig Du lär väl lämna snart och här står jag kvar För jag blir så dum av dig
När allt är miserabelt flyger en ensam drake Högt över koppartaken, mellanmjölk och handeldvapen Du är inte en i mängden men jag är en utav dom Få som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden Du måste tro motivet har aldrig matchat ramen Jag vill se alla sidor, TV:n visar en utav dom Livet är fult du är fager Vaken om natten och drömmer på dagen (Så)
För jag blir så Dum av dig Säg bara till när var hur Visst det är väl dumt av mig Men jag blir som blind, jag blir som stum Jag borde nog lugna mig Dom kommer döma mig Du lär väl lämna snart och här står jag kvar För jag blir så dum av dig
Här är läget just nu! Jag flyttade igår ut till Martins lägenhet i Bergshamra. Kopplar in ínternetsladden i datorn och ... ingenting händer. Det var noll med internet. Ringde Martin i panik men han visste inte vad det var. Förmodligen är det något fel på datorn och ärligt talat, jag är inte förvånad om det skulle vara fallet. Jävla skitgrej det här. Men förhoppningsvis är det fixat tills på fredag. Så därför sitter jag just nu hemma i Tullinge. Jag är tvungen att skicka massa pluggrejer till pappa så han kan skriva ut dem på jobbet och det kunde jag ju inte göra utan internet. Men imorgon är jag tillbaka. Därför vet jag inte riktigt hur det blir med uppdatering och man inte kan inte nå mig på facebook igen förrens Gud vet när.
I mitt pass står det att jag är född den 9 december 1990. Detta betyder att jag om lite mindre än 2 månader fyller 20 år. Jag är runt 173 cm lång och ganska normalbyggd. Inte speciellt tjock men inte speciellt smal heller. Jag har varit fruktansvärt smal i mina dagar men dessa är förbi. Jag har en storebror som jag älskar över allt annat och jag har väldigt fina och bra vänner. Jag är 19, snart 20, och kan väl egentligen inte säga att mitt liv är sämre än någon annans.
Jag kan dra på mig ett par 15 cm höga klackar, vilket gör att jag blir nästan 190 cm lång. Jag kan klä mig så att jag ser snygg ut. Ett par svarta tajta jeans, en fin klänning, och jag är good to go. Jag kan sminka mig så att jag ser mycket äldre ut än vad jag är. Jag kan ha mitt hår på alla möjliga olika sätt. Med det i tankarna kan jag gå in i ett rum med ett självförtroende som inte går av för hackor. Det kan stråla ur mig på ett sätt att jag kan få folk att vända sig om och titta på mig. Titta efter mig när jag går förbi. När jag går förbi med en attityd som säger att jag är störst, bäst och vackrast. Att de andra faller som käglor vid min sida. Det är för mig inget problem. Det är den utstrålningen jag alltid försöker ha.
Men innerst inne är det inte den jag är. Jag är inte den där tjejen, den där tjejen som alla pratar om vilket självförtroende och inre kaxighet hon har. Innerst inne, verkligen därinne, där är jag fortfarande den där lilla flickan med två tofsar som helst av allt vill prata om hästar. Den där lilla, osäkra flickan som vill göra alla till lags. Som inte öppnar munnen förrens hon vet vad alla andra vill att hon ska säga. Jag är hon som fortfarande vill prata om hästar, hon som fortfarande vill ha långt hår precis som prinsessorna i filmerna. Jag är hon, som fast hon låtsas att hon har en cynisk inställning till världen, kan känna sig så blåögd och naiv. Jag vet om det. Jag är inte ett hårt skal som det är omöjligt att knäcka. Jag är inte det jag ger sken av att vara. Det är fruktansvärt lätt att knäcka mig. Få ner mig på knä där jag bara bönar och ber om nåd. Jag vet att människor tror att de kan behandla mig hur de vill på grund av detta. Att de tror att jag tål det, och det är klart jag gör med den attityden jag har. Det är nu jag säger det, jag är inte så hård och tuff som jag vill ge sken av.
Men jag drar på mig mina klackar. Jag sitter på mig så tajta jeans att jag knappt kan andas. Jag sminkar mig, jag fixar mitt hår. Och jag gömmer den där osäkra flickan, längst, absolut längst in i mig själv. För jag vill inte att hon ska synas. Jag vill inte vara den personen. Samtidigt kan jag inte förneka att jag är henne. Jag vet om det. Nu vet du det också.
Okej. Såhär ligger det till. Jag var som sagt hos ögonläkaren idag, och fick reda på en del intressanta saker. Vi gjorde en massa tester som jag aldrig har gjort förut. Alltså jag läste inte på den där tavlan som man alltid gör. Jag fick kolla på lampor och pilar och jag vet inte allt. Det hon säger till mig är att jag, ja helt enkelt, skelar som en jag vet inte vad. Att min skelning ligger väl djupt ner, så att säga. Anledningen till att jag går runt och har ont i huvudet är att musklerna som håller ihop linserna får jobba extra hårt i mitt fall för att hålla ihop dem. Tydligen är den här skelningen så grov att jag ligger precis på gränsen till att inte få glasögon alls utan att jag ska få göra en operation direk. Men eftersom jag är så ung så kan linsen fortfarande rätta till sig av sig själv.
Glasögonen jag kommer få ska göra det som musklerna gör. Detta ska göra att musklerna ska slappna av och jag ska slippa ha ont hela tiden. Det medför däremot en risk. Att min skelning ska börja synas, vilket den inte gör nu. När musklerna slappnar av vet man inte riktigt vad som kan hända. Om det börjar synas, kommer det gör det om kanske ett halvår, och då ska jag tillbaka dit. Då ska vi ta ett beslut om operation eller inte. Eller snarare, jag ska ta ett beslut om operation eller inte. Tycker jag att det syns då kommer jag göra operationen, även fast jag är rädd. Det finns inte en chans att jag går runt och skelar så att det syns. Speciellt eftersom min skelning är så pass grov. Då kan man fråga sig varför ingen annan har upptäckt det här. Varför ingen optiker har sagt något. Det ögonläkaren sa till mig var att alla optiker som har undesökt mig har misstagit min skelning för närsynthet. Så jag har aldrig varit närsynt och jag är inte närsynt. Jag är astigmatisk och skelögd.
Ser just nu ingenting, Vet inte ens om det jag skriver har någon form av vettighet eller någon rätt stavning. Uppdaterar igen när de har slutat verka och berättar om vad otroptisten sa till mig!
Spenderade kvällen hemma hos min teaterpedagog med Elin och Pärlan. Vi kollade på den (nästan) färdiga inspelningen vi gjorde av Klassfiende. Efter det tittade vi på det förra vi gjorde, med kortfilmerna. Och nu kan jag säga er, att JÄVLAR vad pepp jag är på att börja spela. Satt och såg mig själv spela, och i vanliga fall hatar jag det, men nu gav det mig bara världens kick. Jag kände den där känslan som inte går att beskriva för sådana som inte håller på med teater, eller musik för den delen. Att stå på scenen, med allas ögon på sig och bara känna att nu jävlar. Den där kicken man får är obeskrivlig. Kan tänka mig att det är sådan rushar de som tar extasy får. När jag såg blev jag såklart lite obekväm men jag kände också hur roligt det var. Hur roligt det kommer att bli det här året.
På samma sätt kan jag känna att jag vill göra Klassfiende igen. För jag vet att nu skulle jag kunna göra det så mycket bättre. Jag gick i ettan på gymnasiet när jag spelade den där rollen. Nu går jag på universitetet och har bott utomlands. Mognat så mycket i mig själv att det skulle speglas i mitt agernade. Och självklart utvecklats i och med scenvana och att man har spelat annat. Dessutom har vi fått så himla mycket bra feedback. Speciellt från vår pedagog som vill göra annat med mig och Elin än det som är Kulturskolan. Att han vill att vi två ska vara med på hans satsningar. Och den känns så sjukt bra. Att han verkligen tror på oss på det sättet. Det ger mig också världens kick.
Sitter nästan och skakar av adrenalinet. Vill bara att det ska bli onsdag så jag får gå dit. Vill börja jobba på riktigt nu, med text. Jobba mot målet. Vill stå på scenen, med allas blickar på mig. För det är någonstans det som ger en kicken. Det som alla som håller på med teater vill känna. Den totala uppmärksamheten från publiken. Uppmärksamhet över huvudtaget. Bara att känna att alla tittar på just dig, de lyssnar på dig. Även fast du spelar en roll är det du som har alla blickar på dig. Nu vill jag bara börja. Bara nu, Nu ... NU!!
Flyttningen är i full gång mina vänner. Mitt rum består nu endast av .. kartonger och en stol. Och en massa jävla skit. Det ser ut som ett bombnedsslag. Pappas rum består av en madrass. Soffan är slängd, köksmöblerna. Det är helt tomt! Okej, inte helt men aa. Ni förstår vad jag menar. Man måste krydda lite. Men ännu är det inte klart, inte på långa vägar. Jag måste packa ihop allt det jag ska ha med mig till Martin och jag vet inte allt. Med min pappa blir det aldrig riktigt klart, det finns alltid någonting mer man kan göra.
På tal om pappa. När han blir lite, jag vet inte, stressad (?) så börjar han prata väldigt mycket småländska. Han pratar alltid småländska (fortfarande efter 30 år har han inte lärt sig svenska) men den blir liksom lite grövre när han blir stressad. Han sa något till oss och jag och min bror tittade på varandra och sa: vad är det han säger? Snacka om att inte förstå språket.
Dagen har bestått av en lång sömn. Vaknade och drev fram den sedvanliga huvudvärken. Åkte sedan till skolan för sista föresläningen med Björn, och min vänner så mycket kan jag säga, att det här blir en mardrömstenta. Endast diskussionsfrågor. Känn på den ni. Sen åkte jag hem, med sällskap .. tyvärr. Åååh. Sanna och Ilse kom hit, hämtade min bokhylla och pimplade te. Eller det var väl jag som pimplade. Efter att de hade åkt pratade jag med Johanna och vi drog upp till Madde med Issa för idol och skitsnack. Trevliga tider.
Nu sitter jag här och ska väl snart sova. Pappa kommer hem i ottan med the truck. Det är typ en Dynamis-truck, fast utan Dynamis på. Den ska lastas med hela mitt rum och lite till som ska slängas. Så i natt är den sista natten jag sover i min säng. Den har varit min kompanjon en lång tid nu, men jag är glad att jag får större. Alla som har sovit i samma säng som mig vet att jag .. ehm .. tar en del plats, så att säga.
Ska fortsätta prata med Sanna .. vi har en väldigt munter konversation.
Det är lite för kallt för att jag ska kunna förstå. För att jag ska kunna tänka. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag somnade sent och vaknade med ett ryck flera gånger under natten. Inte bra. Jag funger liksom inte. Det är så kallt, hela tiden och överallt. Jag hade tänkt att det skulle bli annorlunda, så annorlunda. Jag hade vissa föreställningar, vissa tankar. Och ingenting blev egentligen som jag hade planerat. För det första vet jag inte ens vad jag hade planerat, kanske ingenting. Men jag hade trott så många saker. Att den här hösten kanske inte skulle bli så illa egentligen. Men den har bara bestått av besvikelser, på alla plan, än så länge. Och nu är det kallt. Jag fryser hela tiden. Konstant. Och allt jag vill känna är värme. Bara någon värme. Lite värme. Det kan hända att den är falsk, att det är ett ljus som bara flimrar och far förbi. En såndär värme som man kanske hellre hade varit utan sådär i efterhand. Men jag vill känna den.
Åkte till skolan och var liksom inte med på föreläsningen alls. Eller, jag var ju där men inte i huvudet. Befann mig på heeeelt andra platser. Ungefär hela dagen. Har blivit meddragen i en studiecirkel också, får se hur det går med det där. Bytt nummer har vi gjort i alla fall, så vi får se.
Mötte upp Gullis i skolan och efter en macka åkte vi vidare i orkanvindarna mot Söderälje. Vi fick återigen erfara den härliga kollektrivtrafiken med alla dess förseningar på vägen. Sanna slog även en gubbe för gul bil, det var mycket underhållande. Låg ner på sätet där ett tag. Efter bara en 10 minuters försening var vi framme vid Tratten och bröderna Recht. Vi skulle ta en fika som slutligen blev jättelång, kom hem för typ en timme sedan. Men gud så roligt jag hade. Jättefina människor är dem båda två, Antonius och Daniel! Skrattade jättemycket och pratade om massa sjukheter. Det var helt enkelt väldigt, väldigt mysigt och roligt. Får bli fler gånger har vi bestämt. Eller, jag kanske bestämde det ganska enhälligt? Lever i min alldeles egna diktatur.
Idag hade jag seminarium. Våra seminarieledare var inne igår på föreläsning och presenterade sig och jag hoppades på att få en utav dem. Niklas. Vem fick jag? Niklas. Ibland går det bra hörrni. Han är jättebra, skitrolig och .. jaa .. snygg! Kan det ha blivit bättre? Jag ägde för övrigt på seminariet och Niklas lät mig förklara saker för alla andra. Jag blev stolt! På rasten satt jag han och Samer och diskuterade filosofi .. kände mig som världens nörd.
Nu ska jag kolla på House och måla naglarna. Sedan ska jag duscha och bestämma klädsel för morgondagen. Då bär det av till Södertälje för fika med fina människor efter skolan, and you gotta look sharp!
Pratar med min älskade smålands-Malin och vi har väl båda kommit fram till att den här dagen är en såndär dag man helst skulle vilja hoppa framför tåget. Det är helt enkelt ingen bra dag. Däckade när jag kom hem från skolan och sov en timme. Försökte plugga men vaknade upp med en sprängande huvudvärk och bokstäverna på pappret bara dansade fram och tillbaka. Pappa ska ringa synsam imorgon och fråga vad som hände med min kallelse. Hatar att vara den som klagar men ska man få något gjort så..
Imorgon skulle jag vara ledig och det skulle ha varit så skönt. Men då bestämmer sig SU för att börja med våra seminarium den här veckan så då blir det bara att pallra sig iväg till skolan imorgon. Usch, vill inte! Lite stressigt nu med flytten och allting. Efter helgen bor jag hos brorsan i Bergshamra. Känns konstigt och jag stressar på för jag vet inte vad jag ska ha med mig dit. Argh. Hade behövt vara ledig imorgon för att packa och grejer men nu får jag bara torsdag och då hade jag tänkt träna också. Åh jag orkar inte...
Nej, nu ska jag sova och glömma bort den här skitdagen.